Nytt år, ny termin och igår var Ian, Isa och Loe tillbaka i skolan och Lin var på förskolan. Under förra terminen hade vi tur att slippa undan sjukdomar - barnen hade ingen sjukfrånvaro alls. I skolan fungerar det fint. Ian och Isa verkar ligga bra till, men vi känner väl att Loes krånglande hörsel skapar lite negativa svallvågor, men vi är medvetna om dem. När det kommer till Lin så är ju besvikelsen stor då ansvariga inte verkar känna henne och hennes förmågor eller potential.

Ett utvecklingsamtal är på gång där specialpedagog ska närvara och "främst att lyssna in vad som sägs för att kunna vara ett så bra stöd som möjligt för arbetslaget i deras arbete med att utforma verksamheten på ett sätt så att Lin utvecklas efter sin potential och trivs i förskolan".

Så det är där vi är nu. Hösterminen känns ganska bortkastad utvecklingsmässigt, och nu har hon inte så lång tid kvar på förskolan. Specialpedagogen var rektor och skolchefs förslag, det och utvecklingssamtalet är det som de kom fram till efter all tid vi lagt ner på möte, telefonsamtal, mejlkontakt eller bara jakten för att få tag i ansvariga...
Förskolans pedagog som ska närvara på utvecklingsamtalet började dessutom till höstterminen så hon har inte känt Lin så länge. Om det är bra eller dåligt återstår att se. Men det här blir fjärde utvecklingsamtalet under hennes tre år på förskolan - och med en fjärde pedagog så det säger kanske en del om omsättningen på personal. Vi måste ge det här en chans, det är ju det enda som de har sträckt ut, men... 

“Att plantera ett träd är att tro på framtiden.”

Nu när det mesta är vitt känns det extra bra med växterna som har lite färg här inomhus. Tyvärr har novemberkaktusen nästan helt blommat över, men calamondinon har flera härligt orangea frukter och några snackspaprikor har inte helt skrumpnat ihop än. En av plantorna har stannat av i växten men det ser ut som julkulor som hänger i grenarna. Att gro några frön från lemon snacksen-citronerna som vi köpte förra året har ännu inte burit frukt och kommer kanske aldrig  göra det heller, men växterna är ett fint och lite ovanligare inslag här just nu.

Felix har just nu en kampanj där man kan kan odla en låtsatstomatplanta från frö och fröet gror, plantan växer och behöver vatten och efter några dagar får man en kupong på gratis ketchup. Snön och en massa minusgrader kommer att hålla taget i oss framöver, men längtan efter grönska finns där. /Jenny

 "Om jag visste att världen skulle gå under imorgon,

skulle jag ändå plantera mitt äppelträd idag."

Det var i Ransbergs kyrka som gudstjänsten med efterföljande julfest hölls igår eftermiddag. Efteråt bjöds det på gott att äta och efter grandansen så kom tomten förbi och lämnade lite godis till alla barn, men först efter en skattjakt i kyrkan där barnen till och med fick gå upp i den gamla predikstolen.

Det har ju blivit onödigt kallt här och igår var vi ute en stund. Då passade vi på att blåsa såpbubblor i minusgrader och testa vattentricket - att kasta hett vatten i den kalla luften och se vattnet ångas/bli till snö. Häftigt! Vi grillade också lite korv och marshmallows. Men nu får gärna kylan släppa taget om oss lite grann, särskilt med tanke på att vårterminen närmar sig.

Igår for vi till Karlsborg för att hela familjen skulle få bada av sig i simhallen. Och under just vårt besök var det fiskedamm för alla barn, så våra fem fick med sig varsin påse med godis hem till fredagsmyset.
Sia är inte det minsta rädd för vatten och hon hoppade till och med själv från kanten - i stora bassängen! Simpuffarna var förstås på och det var nog bra det så som hon badade på. Vattnet kunde ha varit varmare, det var inte extravarmt som det är på helgerna i lilla bassängen, men bastun värmde desto mer!

Vi står upp för dig.

Vi har under tidigare år varit väldigt nöjda med förskolan (vi har ju ändå haft tre andra barn där), men efter det som vi får utstå kring Lins placering gör vi en helomvändning. Först var det oförstående pedagoger, för att gå via en oförstående och orättvis rektor till en i våra ögon konflikträdd förskolechef.
För två år sedan sa jag till en pedagog att vi funderade på att låta Lin börja förskoleklass ett år tidigare och fick till svar att de hade hon aldrig under sina 18 år varit med om. Föga anade vi då ointresset med att stötta oss för att det skulle kunna bli en första gång.
För förskolan har varit allt annat än stöttande, utan det känns mer som att de haft sin bild av Lin och även vårt föräldraskap så klar för sig och samtidigt vägra medge att det skulle finnas luckor i deras verksamhet.
Under vårterminen ombads vi skriva ner våra förväntningar på Lins sista år. Det gjorde att vi gick in i höstens omstart med förhoppningar om att det ändå skulle kunna bli ett bra sista år. Men förväntningarna var tydligen något som vi bara skulle göra för sakens skull, inget som de tänkt leva upp till. Om förväntningarna nu ens har gått fram till de som jobbar på förskolan, för det har varit en väldig omsättning på personal… Som någon slags lek med vår tid bara och så har det fortsatt.
Rektorn blandade in förskolechefen i slutet av september och i november kunde de till slut synka sina kalendrar så att vi fick 45 minuter av deras tid. Vi var på mötet och på samma nedsättande sätt som när rektorn i samtal använder våra förnamn gjorde hon det även på skolchefen vid några tillfällen men det kanske aldrig han förstod…
Mötet resulterade i ingenting.
Bara ännu mer slöseri med vår tid. Det vi har erbjudits är ett utvecklingssamtal, eller ett extra utvecklingssamtal som de kallar det. Men det nu först i slutet av januari – så ytterligare tid kan gå, och som inte det vore nog vill rektor och förskolechef ha med specialpedagog. Det är okej med oss men vi ville att specialpedagogen skulle ges möjlighet att träffa Lin innan mötet och att vi även skulle få prata med pedagogen själva innan för att ha något att utgå ifrån på utvecklingssamtalet, men det beviljades inte. Det måste tydligen gå flera extra varv. Det är inte vi som behöver fler möten, det är Lins tid som måste börja räknas och det genom handling.
Men allt för att förhala tiden mer, så snart har väl hela Lins vårtermin passerat också. Man kan inte blint tro att verksamheten är så perfekt och inte heller låta egna åsikter, personliga som professionella, gå före och göra så att ett barn hamnar i kläm. Och skolchefen mer eller mindre la på luren i örat på mig när jag ringde senast. Ett möte på 45 minuter var tydligen allt han kände att han kunde offra och han har verkligen inte varit lätt att få tag i (när man ringer flera gånger utan svar och får det när man ringer från ett annat nummer blir det ganska genomskinligt). Han sa mer eller mindre rakt ut att det här inte var tillräckligt prioriterat för honom så det där han sa om att försöka hålla goda relationer med föräldrar betydde inte särskilt mycket från hans sida. Hans ansträngning har varit minimal och han har bara gått i ledband. Hans ena förslag vid senaste kontakten var ”ett formellt klagomål på undervisningen”. Det säger väl en hel del om oviljan till att vara mottaglig. Och hur lång tid skulle ett sådant ta då?!
För oss är det inte tillräckligt att Lin trivs på förskolan, hennes tid där ska utveckla, utmana och stimulera henne – absolut inte leda till den regression som vi till viss del har upplevt (men som inte heller har tagits på allvar) och vi kommer att fortsätta att kämpa för henne.
Vi känner Lin bäst och vet vad hon behöver bättre än den oresonliga mur i form av förskolepersonal som vi stöter på inom skolvärlden och förskolans läroplan sammanfattar det hela på ett bra sätt: ”Alla barn ska få en utbildning som är utformad och anpassad så att de utvecklas så långt som möjligt.” /Jenny (och Jon)

Eftersom hoppborgarna står kvar under större delen av denna dag också så tog vi oss dit igen. Det är ju ett jättebra sätt att få in rolig rörelse som passar bra för alla och idag hade Isa med sig en kompis så då blev det ännu skojigare!