jennyjon - vår vrå av världen - livet med fem barn

Inlägg publicerade under kategorin Gravid för andra gången

Av Jenny och Jon Sjöberg - 22 augusti 2014 15:13

Det kändes ju inte alls lika roligt att gå till MVC nu när man inte var gravid längre. Och gynundersökningen med bland annat knipövningskoll och cellprovstagning toppar väl inte heller någon bucket list precis. Men nu är det besöket avklarat.

Dock är åtta veckor efter förlossning gränstiden för hur tidigt man kan ta cellprov för det kan vara för mycket hormoner i omlopp. Jag firar ju åtta veckor idag... så jag hoppas att det inte kommer att behöva tas om.

Jag och barnmorskan gick igenom förlossningens händelseförlopp, pratade sexliv och preventivmedel och vi pratade om hur det fungerar hemma nu med två barn. Jag nämnde hur Ian tagit det och just honom har vi pratat om tidigare och hon har ju även träffat honom. "Det blir socialen eller Mensa för honom" sa jag och hon verkade förstå vad jag menade.

När sexlivet och skydd kom upp kunde jag inte hjälpa att bli lite smått generad ändå. Borde ju inte bli det men man får ju en så nära relation även med barnmorskan och mindre "intimt" blir det ju inte när man står där både byx- och troslös och försöker hålla en konversation. Och efter besöket i gynstolen är ju i stort sett alla "hemligheter" undanröjda...

Hursomhelst så såg allt bra ut och det lilla efterarbetet som gjordes efter förlossningen såg fint ut. Vi gick igenom papprena från förlossningen och även journalen om Isas värden och kunde bara konstatera att det mesta såg helt okej ut. Och vid en eventuell nästa graviditet kommer förlossningen med största sannolikhet att gå ännu fortare... /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 12 augusti 2014 21:00

Ian föddes med ett akut kejsarsnitt. Isa föddes vaginalt. Jag har alltså fått uppleva båda sätten och har då och då funderat på vilka skillnader som de båda sätten medför och har här skrivit lite om mina upplevelser. Om snittet hade varit planerat hade det säkert känts annorlunda före när det funnits chans att förbereda sig och kanske även efteråt.


Lång historia kort: med Ian gick jag över tiden och på den 18:e dagen efter bf kom han till världen. Förlossningen kom aldrig igång på egen hand, på en överburenhetskontroll upptäcktes att jag hade smygöppnats 3-4 cm samt att Ians hjärtljud inte var som de skulle hela tiden under CTG:n. Det togs hål på hinnorna, värkarna kom, värkstimulerande sattes in och jag kämpade på och öppnades 10 cm. Men den sista biten ville sig inte och Ian visade tecken på att försämras av det värkstimulerande och det togs ett beslut om kejsarsnitt. Sedan var det fler saker runt omkring som gjorde det jobbigt under värkarbetet, som krångel med skalpelektrod, blodprov som skulle tas på bebisens huvud flera gånger, jag skulle upp i "fyrfota-läge" när bebisens hjärtljud sviktade osv.



I efterhand har det ibland känts så snopet, som om jag gick miste om förlossningen - jag hade ju öppnats de där tio centimetrarna. Allt var ju klart där, men det gick inte. Just snitt var det aldrig tal om under graviditeten, jag hade väldigt lite kunskap om vad det skulle innebära. Efteråt visste jag inte ens om jag hade fött barn eller om jag "bara" hade blivit förlöst... Nu var det ju inte så att de hux flux bara plockade ut en unge. Det låg ändå en hel del arbete bakom och när valet stod mellan att rädda bebisen eller ej så kändes det ändå självklart att det fick bli som det blev.


Med Isa tycks allt har gått mer "normalt" till. Inga större konstigheter alls vad det verkar. Men mindre ont gjorde det ju inte för det. Med båda barnen hade jag lustgas men i och med snittet blev det även förstås bedövning och den kom som en stor lättnad. All smärta bara försvann. Med Isa infann sig aldrig den lättnaden, för någon bedövning vågade jag aldrig be om ifall förlossningen då skulle stanna av och inte komma igång igen - för att åter sluta med snitt.


Värkarna och krystvärkarna - allt gjorde fruktansvärt ont. En smärta helt olik någon annan och jag trodde flera gånger att min stund var kommen och tänkte så många gånger tanken att be om att bli snittad igen. För då skulle det ju inte göra ont mer. Men nu var jag inställd på en vaginal förlossning, jag ville uppleva även detta.


Värkarna med Ian var jobbiga på så vis att det aldrig blev några värkpauser, det gick inte att tajma värkarna med lustgasen för de kom som i ett. Med Isa var det helt motsatt eftersom här hade igångsättningen skött sig själv och jag fick ganska god kläm på lustgasen även om den inte gick att ta till mot slutet. Jag hade dock god hjälp av den innan.



När Ian plockats ut hölls han bara upp vid sidan av mig och sedan rusade de iväg med honom. Han skrek när han kom ut, men om det var en pojke eller flicka fick jag reda på senare. Nu fick Jon följa efter personalen och han blev den förste att hålla honom. Isa kom skrikandes ut och de gnuggade igång henne för att sedan "kastas" upp på mitt bröst och innan det hölls hon upp för att visa att det var en flicka.



Efter båda förlossningarna återstod syjobb. Med Ian hörde jag bara en sug, men kände inget av jobbet. Med Isa gjorde det betydligt ondare. När det kommer till skötsel av bebis liknar de båda förlossningarna varandra härefter. Efter en del snitt kan det vara svårt att få igång amningen men det fungerade här. Ian är helammad i sex månader, och det är planen även för Isa.


När det kommer till mig såg ju efterarbetet lite olika ut. Vid snittet dröjde det några timmar tills jag var uppe på benen och duschade och efter den vaginala förlossningen stod jag i duschen inte alls långt efter... på mycket skakiga ben. Vid snittet fick jag kateter men den togs också bort ganska snart och jag kunde gå omkring där på BB. Jag har hört om flera som blivit sängliggande efteråt så jag var nog ändå ganska pigg.



När man ser till tiden på BB så stannade jag där bara i runt nio timmar längre efter förlossningen med snitt jämfört med den andra - för jag ville hem och kände mig så pass bra. Den tidiga hemgången medförde istället en del pillerknaprande hemma, samt att Jon gav mig sprutor i magen. Efter den vaginala förlossningen behövde jag ingen smärtlindring efteråt. Men ont gjorde det ändå, fast det var när jag skulle sitta ner och den värken höll i sig i någon vecka. Det var inte alls bekvämt och här fanns det ju inget synligt som visade på vad jag genomgått. Efter snittet var jag omplåstrad.


Rekommendationen efter vaginal förlossning var att inte lyfta tungt på ett par veckor och efter snitt längre, så på så vis var ju återhämtningstiden lite längre. Snittet, av bikinisorten, växte dock ihop ganska bra så det var skönt. Det har inte varit så mycket som spökat efter den vaginala förlossningen heller, men det gick ju att komma igång med rörelse snabbare efter den.


Jag känner i alla fall att den vaginala förlossningen var den som jag "gillade" bäst, även om den gjorde ondast där och då. Hade det varit ett planerat snitt hade det förstås varit skönt att veta när det var dags att plocka ut bebisen så man slapp gå och vänta och vänta. Sedan finns det ju andra saker som en ökad risk för astma, allergier, infektionskänslighet med mera hos barnet, men nu var ju snitt aldrig ett val från min sida, utan något som blev nödvändigt.


Den normala förlossningen gjorde mig mer delaktig, även om jag var rejält borta några stunder också. Och i och med att värkarna den här gången slutade med vaginal förlossning så kändes det inte som att jag blev snuvad på något. Jag jobbade fram till resultatet som jag fick reda på direkt. Jag fick hålla bebisen direkt. Jag kunde lättare röra mig efteråt, och hade det inte varit för den där GBS:n hade jag åkt hem så fort som möjligt.


Om det blir tal om förlossning någon gång igen kommer jag att sikta på en vaginal förlossning. Kejsarsnitt får det bara bli om det blir tal om ett akut/urakut snitt, det är inget som jag kommer att planera för. /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 9 juli 2014 06:15

På mitt BB delade de inte ut Liberos startväska så jag mejlade och frågade om det istället gick att få en hemskickad. Det gick fint det, och här är innehållet. Extra roligt med en babybox med ett stort paket med blöjor i för det är ju verkligen något som går åt. /Jenny


Av Jenny och Jon Sjöberg - 8 juli 2014 09:30

När jag äntligen fick hjälpa till igen kändes det som en lättnad, största lättnaden infann sig dock bara lite tidigare när läkaren sa att det var fem minuter kvar. Då kändes det plötsligt så nära! Och klockan 01.31 föddes bebisen. Det var lite splash över det hela när hon kom ut och jag minns att jag kikade ner och såg hur barnmorskan gnuggade ryggen på barnet och jag hann tänka: "Varför skriker den inte?". Det var ju ingen fara visade det sig och barnmorskan höll upp henne - jag såg ju att det var en tjej. Men så hör jag Jon, som står på min vänstra sida, säga: "Det är en pojke."


Va?!?! Men inte lyckades han lura varken mig eller de tre andra kvinnorna i rummet, som för övrigt brast ut i skratt... Vi hade fått en flicka, vår Isa, och hon verkade må bra och vi kunde andas ut, eller i alla fall under en liten stund. Ont gjorde det i kroppen men allt adrenalin gjorde att det inte kändes så mycket. Tio minuter senare, 01.41, krystade jag ut moderkakan som var "fullständig". Att den också skulle ut visste jag ju och hade läst att det kunde göra ont. Fast så farligt kändes det inte, jag var nog lite nyfiken på hur den såg ut också eftersom vi aldrig fick se den med Ian. Med Ian fick Jon klippa i en liten bit av navelsträngen efter att han plockats ut, men nu fick han minsann klippa "på riktigt" och seg var den. 



I allt detta födande gick ju en och annan tanke hem till Ian och barnvakten också. Jag oroade mig för att Ian kanske hade vaknat och var så där nästintill otröstlig som bara han kan vara ibland. Men efteråt fick jag reda på att Ian hade sovit hela natten (!) och inte vaknat förrän Jon kom hem på morgonen... Det var ju skönt att höra i och för sig.


Bebisen hade kommit ut och låg på mitt bröst, moderkakan hade kommit men det var ju inte klart med det. Jag behövde sys lite grann och bedövningsgelen hade inte riktigt tagit, så först gjorde det riktigt ont. I förlossningsjournalen står det förbockat under rubriken suturer att jag fått 1 inre och på yttre står det IC och materialet som använts var Vicryl. Det här förstår jag inte mycket av... Mer verkligt är dock att jag fick en bristning för den gjorde ont i flera dagar efteråt och jag försökte bland annat att vinkla mig när jag kissade för att det inte skulle svida så mycket. Jag hade förresten ont av att sitta överhuvudtaget. Görs det inga mjuka möbler nuförtiden - och varför finns det inga på BB?!?!?! Det gick lättare hemma att hantera.


Jag överlevde även efterarbetet, fast när barnmorskan kände om livmodern hade börjat dra ihop sig så var smärtan tillbaka igen för det här är en behandling som är långt ifrån skön, och hej och hå vad det kläms! Jag hade Isa på bröstet hela tiden efteråt och var inte riktigt klar i knoppen. Jag var rädd att hon skulle glida av mig och falla i golvet eller att jag skulle krama sönder henne när barnmorskan höll på och undersökte konsekvenserna. Sakta började allt att sjunka in - vårt barn är här! Redan! Och nästan på dagen!



Efter att allt lagt sig så smått fick jag gå och ta en dusch. Lite knepigt med allt blod som rann, totalt förlorade jag 300 ml blod, med Ian 700 ml. Jag var också lite skakig och blev andfådd, trots detta passade jag på att ta en lång dusch för jag var inte säker på när jag skulle få göra det i lugn och ro nästa gång med två barn. Kissa var också något som de gärna såg att man gjorde, och att kissa i duschen var ett alternativ för att det inte skulle göra så ont, så det gjorde jag.


Skönt att stå där i duschen för under tiden som Isa låg vid mitt bröst hann hon både kissa och bajsa på mig. I journalen står det klockan 03.42 om förlossningen: "Öppen 4 cm vid ankomst. Snabb progress. Kort krystning. Föder pigg flicka. Liten bristning i labia och vagina suturerad på sedvanligtvis. Normal blödning." Så det här verkar ha varit en "vanlig" förlossning på flera sätt. Speciell ändå för oss förstås.


Vi firade!


När jag kom tillbaka till förlossningssalen där Jon väntade med Isa var det dags att bli bjudna på vår firarfika. Och den smakade riktigt gott. Under förlossningen med Ian fick jag aldrig äta något innan eftersom det talades om snitt, den här gången fick jag men var aldrig så sugen. Lite cola fick jag dock i mig. Men att sitta där i tid och otid och fika gjorde vi inte för Isa var inte vägd och mätt än och det var ju spännande siffror att få reda på. Jag kunde inte alls uppskatta, men barnmorskan kom in och lyfte upp henne och gissade på 3,8 och mycket riktigt stannade vågen på 3830 gram. Huvudomfånget var 35 cm och hon var 51 cm lång. Tyngre och kortare än Ian alltså. Den här behandlingen tyckte inte Isa om och grät - och det kom tårar. Det var barnmorskan som uppmärksammade oss på detta för det är ovanligt. Och på BB lyckades jag fånga en tår på bild.


Gråter med tårar från första stund.



Klockan 04.26 flyttas jag från förlossningen och klockan 04.41 välkomnas jag till BB. Det var en lång promenad det... Jag hamnar i en sal där det redan ligger fyra mammor, och det märks att det är många som är inlagda nu. Rummet låg på sidan som jag annars bara trodde hörde till oförlösta. Jon följde med in på rummet men vände sedan hem till Ian och Nalle, och alltså lagom till att Ian skulle vakna.


Isa sov, som bebisar brukar göra första dygnet, men det gjorde inte jag. Var alldeles för uppe i varv för att få någon sömn, och det kan jag ju ångra lite grann så här i efterhand, för sover bebisen ska man sova. Andra natten med Isa blev jättejobbig då det visat sig att hon svalt en hel del fostervatten och började kräkas redan på eftermiddagen. Jag var så trött på natten att jag inte vågade ha henne hos mig ifall hon skulle kvävas av sitt kräks så jag lämnade bort henne till personalen för säkerhets skull. Senare fick jag veta att Isa varit vaken och kräkts större delen av natten. Och just detta kräkande gjorde att hon kanske inte var så matfrisk som hon borde vara i och med att hon kräktes och var illamående. Det var ju lite knepigt med amningen i början.


På förmiddagen efter natten då Isa kommit till världen var Jon tillbaka med Ian för att hälsa på. Jon hade ju lite svårt att hålla sig borta. Och jag tyckte om att få träffa Ian även om det blev lite för känslosamt för honom att träffa mig. Han brast ut i storgråt när han först fick se mig, men det gick som tur var fort över. Men det blev ju mycket nytt för honom också och första gången han fick träffa sin lillasyster.


Storebror och lillasyster.


Det var ju jättetråkigt att jag var tvungen att stanna kvar på BB för säkerhets skull i 48 timmar efter förlossningen på grund av att det under graviditeten hittats bakterier i urinen. Tyvärr var det lite olika bud och först hade jag hört att det bara skulle röra sig om ett dygn, men å andra sidan hade jag hört tre dygn också, så... Jag gjorde faktiskt ett försök att få komma hem men som det står i journalen "vill gå hem, informeras om reglerna för GBS hos mor och övertalar pat. att stanna tills imorgon och blir sedvanligt utskriven".


Det fungerade väl bra på BB men det är ju inte samma sak som att vara hemma och dessutom såg ju allt så bra ut hela tiden. Maten var också ganska bra, smidigt att få den serverad så där. Men en dag fick jag banangratäng till lunch och en banan till efterätt! - då var jag väldigt glad över att Jon lämnat godis och chips till mig. Utsikten från rummet var väl ingen höjdare heller, men hade ju i alla fall ett fönster. Det regnade en hel del, men det kanske var bra ändå att det inte fanns något fint väder att längta ut i.


 

Tur att man hade något fint att titta på i förgrunden...


Så blev det söndagsmorgon, den 29 juni, och jag hade fått tillåtelse att åka hem. En nakenvikt, PKU-prov och lite annat skulle bara utföras innan jag var fri att ta mig därifrån. Vid halv sju hade jag hört av mig till Jon om hämtning, visste ju att det skulle ta lite tid innan de skulle komma iväg: frukost, rastning osv.


 

Premiärtur för syskonen Sjöberg i nya vagnen.


Jon tog med sig syskonvagnen för det kändes som ett smidigt alternativ för att ta ut allt och alla från sjukhuset. Och vi hade ju självklart sett fram emot att få använda den också. Vid åttatiden lämnade vi sjukhusparkeringen och det kändes overkligt att åka därifrån med ett till barn. Det kändes lite som om allt återupprepades med Ian... men han var ju redan där.


Hemåt med nummer två.


Vad stor Ian genast blev när Isa föddes. Tyngre och mycket äldre - vår store kille. Det var jätteskönt att komma hem och det kändes som om jag varit borta längre än 2,5 dygn. Och sedan var det ju så mycket jag ville göra när jag kom hem: lägga ut bilder, göra om på bloggen, lägga undan alla pojkiga kläder från hennes garderob osv. Isa sov mycket, så det fanns tid till  både det och Ian - och även till att fira lite mer med tårtan Jon köpt. Han hade dessutom städat så det kändes verkligen extra bra att få komma hem - och samla hela älskade fina familjen! ♥ /Jenny


Firartårta!

Av Jenny och Jon Sjöberg - 7 juli 2014 17:00

Klockan är nu 23.41 och hinnblåsan är kraftigt buktande men vill inte gå sönder. Och för att jag ska få lite "hjälp på traven" tar barnmorskan hål på blåsan, amniotomi. Det stack till en del men någon vattenavgång märkte jag aldrig av under den här förlossningen heller och det står inget om det i papprena.


Efter att detta gjorts börjar det lugna sig med värkarna, och jag märker väl det lite också för det blir som ett stillestånd. Fortfarande smärtsamt men det händer ju inte nåt! Och att det skulle bli förlossning på den beräknade dagen började allt mer rinna ut i sanden (istället skulle det bli på vår barnmorskas bröllopsdag!). Jag minns inte riktigt om det var nu, men någon gång började barnmorskan att "krångla" med mig och ville att jag skulle ställa mig på knä i sängen och luta mig över den ställbara sängens "rygg" för att barnet skulle röra sig neråt. Jag som bara ville ligga där...


Jag tror att det var efter detta som skalpelektroden kom på plats på bebisens huvud, men när det var exakt minns jag inte. CTG körde ju hela tiden och höll koll och på så vis kunde Jon också se när värkarna var på gång. Flera gånger tänkte jag faktiskt be om ett snitt igen för att det här hemska skulle få ett slut. Och i och med avstanningen trodde jag nästan att det skulle bli aktuellt igen för jag har ju hört om tveksamheterna att ge snittade värkstimulerande. Det blev aldrig någon annan smärtlindring än lustgasen och den fungerade ju ändå inte att använda mot slutet.


Efteråt berättade vår barnmorska att hon hade varit ute och rådgjort med en läkare om vad som borde göras. Eftersom allt sett bra ut med bebisen hade de kommit överens om att avvakta. Och sen kom även den här läkaren in i rummet - och henne kände vi ju igen. Det var samma kvinna som vi besökte på antenalmottagningen för att höra om det var okej för oss att försöka bli med barn igen trots att det inte hade gått den rekommenderade tiden efter snitt.


I Ians förlossningspapper står det att man skulle vänta i 1,5 - 2 år. För oss blev det 13 månader. Då var det ett roligt besked att få att vi kunde "köra på" men nu när jag låg där med värkar och hade två personer - hon och Jon! - som var skyldiga till det här var det svårt att hitta glädjen... Jag hade ju gärna sagt ett och annat till dem och även till barnmorskan, och i bara farten till undersköterskan som också var delaktig, men jag tror att jag uppförde mig. Dock bajsade jag under förlossningen och det var ju ganska pinsamt i det hela, men inget som jag kunde rå för då det tryckte på så mycket när huvudet kom.


Efter ett uppehåll i händelseförloppet så tog det fart då jag kände att det började bli svårt att stå emot att krysta. 01.13 påbörjas krystvärkarna och jag var verkligen värdelös på dem i början. Jag skrek och böjde huvudet bakåt när jag krystade och det var inte alls särskilt effektivt, men sen fick jag lite bättre kläm på att hantera dem och böjde ner hakan, höll andan och tog i, men fick sällan till mer än två krystande per värk. Den här smärtan som jag upplevde under den här tiden var den värsta i hela mitt liv. Aldrig tidigare har jag haft så ont.


I salen fanns nu Jon, barnmorskan och undersköterskan. Läkaren hade också kommit in och alla stod där och guidade mig genom det hela. Jag ville bara att bebisen skulle ut så att de här fruktansvärda värkarna skulle upphöra. Och då säger barnmorskan och läkaren stopp. De vill inte att jag ska krysta mer! Först förstår jag inte alls vad det är frågan om, men inser någonstans i all smärta att det är för att jag inte ska spricka. Och tiden som gick där när saker och ting skulle sköta sig självt kändes som en evighet av lidande. Det tryckte på så mycket, och sved och brände, och Jon berättade att han efteråt sett paniken stiga i mina ögon. Tror jag det.


Fortsättning följer...

Av Jenny och Jon Sjöberg - 6 juli 2014 21:45

Tvåbarnsmamma?! Vem? Jag? Nej, nej, nej, jag är fortfarande gravid - ser det inte ut så kanske? Den 11 juli blir jag igångsatt och med lite tur kanske det inte slutar med kejsarsnitt igen. Fast så blir det ju inte. Vi har ju blivit föräldrar igen. Vi behövde inte vänta. Jag behövde inte kämpa på längre än nödvändigt med min gigantiska mage... som det aldrig var tvillingar i som många trodde. (Det är faktiskt sällan som barn, fyllon och ultraljudsbilder ljuger. Hahaha!)


Vi var beräknade till torsdagen den 26 juni och på morgonen när jag vaknade inbillade jag mig att jag såg pyttepyttepyttesmå blodfläckar på toalettpappret men intalade mig själv att det lika gärna var pappret som inte var riktigt vitt från början. Jag tog några bilder på magen för att ha från just den dag då det var tänkt, men som jag var övertygad om bara skulle bli en dag som alla andra.


Tur att innehållet var så fint i alla fall.


Magen var gigantisk med fula, ledsamma bristningar och viktuppgången slutade jag hålla koll på, men den blev väl till slut runt en 16, 17 kilo. Jon hade gått på semester sedan en vecka tidigare och vi hade saker som vi ville ta itu med innan bebis. Försenat bilköp och annat gjorde att vi låg lite efter.


Och just den här veckan hade börjat lite rörigt. Ian var fortfarande gipsad med en skena för något han gjort som vi ännu inte vet vad det var. Misstänker dock att han hade stukat handleden. Men på måndagskvällen började han få små utslag som var fler på tisdagen och vi var i kontakt med BVC och fick en förmiddagstid. Höstblåsor konstaterades och vi tror att han ändå kom ganska lätt undan för de kliade inte alls och han fick aldrig några i munnen. På onsdagen hade vi besök hos ortopeden och som tur var togs gipset bort. Ian hade inte alls sovit bra med gipsklumpen på armen och det blev skillnad direkt på nattsömnen.


På torsdagen hade vi inget inbokat och inget oväntat skulle dyka upp, trodde vi... Förmiddagen började med att vi var ute i nya bilen och försökte få till den med bilklädsel och annat. Och visst gjorde det lite ondare här och var i kroppen, men så hade det ju varit till och från. Vid elvatiden kändes det mer som värkar och efter ett toabesök kom det blod på toalettpappret. Den här gången gick det inte att ta miste. En teckenblödning. Så den där lite mer geléaktiga flytningen dagen innan kanske var slemproppsrelaterad även om jag inte la någon större vikt vid den då. Det har ju varit en hel del flytningar.


Vi ringde förlossningen och berättade läget. De bad oss att avvakta med att åka in och det var ju inget som jag tänkt göra heller, men blev ju lite orolig när det kom blod. Vi åt lunch, nattade Ian och gick och la oss en stund själva också. Jag sov inte, utan låg istället och klockade värkarna men hittade ingen ihållande regelbundenhet. Ibland var det sex minuter emellan några gånger för att sedan vara längre. Sedan hade jag ju min övertygelse om att det här var något som skulle gå över. Men vi hade ändå varit i kontakt med min lillebror Johan som skulle vara barnvakt för att informera honom om läget.


Sen blev det värre och jag låg mest i soffan. Jag ville verkligen inte åka in för tidigt till förlossningen och behöva ligga där och vänta i tid och otid. Jag vantrivs ju något så fruktansvärt på sjukhus... Johan blev tvungen att komma för även om det inte skulle bli tal om någon förlossning så kände jag att jag ändå ville kolla upp så att allt stod rätt till med bebisen.


Nu hade det hunnit bli kväll och för att göra det så lätt som möjligt för barnvakten gjorde Jon ett försök att natta Ian. Det fanns ju inga garantier för att han skulle sova hela natten ändå, men starten kanske skulle bli lugn i alla fall. Och på godnatt-skivans sista låt hade Ian till slut somnat. Under tiden hade jag legat i soffan och kämpat, som tur var så var det Vänner på teven just då och det underlättade. Men så fort Jon kom ut från Ians rum så kastade vi oss iväg. Nu var det ju skönt med en stor bil för att sitta fastspänd i sätet skulle inte fungera. Jag var tvungen att ligga ner och försökte koncentrera mig på att andas och möta värkarna.


Klockan åtta stod vi och ringde på till förlossningen och det kändes som en evighet tills det kom en barnmorska och öppnade, men den här natten var det fler bebisar som hade fått för sig att göra entré i världen. Jag fick komma in på ett rum där jag undersöktes. 20.34 står det i mina förlossningspapper, och det är de jag kommer att tjuvkika i nu när jag skriver resten av berättelsen, för en del saker blir lite dimmiga. Det står om förra graviditeten och snittet med Ian osv. Att jag haft GBS i urinen står också med och det är ju det som håller mig kvar på BB sen i minst 48 timmar.


Alla termer som används förstår jag mig inte på, men bebisen är fixerad i bäckeningången, hinnblåsan är buktande, livmodertappen är utplånad och modermunnen är öppen 4 cm. Jag hade alltså klarat av latensfasen hemma. Det utförs en CTG och allt verkar normalt, 130 slag per minut och fosterljuden är normala.


Men sen tar det fart ordentligt. Det är skiftbyte för personalen och jag får en ny barnmorska. När hon bara någon timme efter första undersökningen kollar hur mycket jag då öppnats har det dubblats till 8 cm och nu blir det mer aktuellt med att få in mig i en förlossningssal. Dit gick jag för egen maskin men jäklar vad ont det gjorde att resa sig upp. Jag fick som förslag i undersökningsrummet att ta mig in i duschen och sitta där men tanken på att resa mig upp tog emot.


Jag låg hellre kvar på sidan i sängen med enligt pappret "intensiva sammandragningar som kommer tätt". Det står också att jag har svårt att profylaxandas och att jag spänner mig. Jag försökte verkligen inte att göra det men det var ju inte så lätt. En barnmorska visade i alla fall en beröring som fungerade i början där Jon masserade buken genom värken för att sedan "belöna" med massage utmed axlar, armar, midja, höfter och lår efter värken.


Väl inne i salen fick jag börja bekanta mig med lustgasen. Minns från Ian att jag hade svårt att tajma värkarna, för då kom de ju hela tiden. I och med att det här började som en "spontan" förlossning så var det på gott och ont lättare att känna när värkarna var på gång och andas. Lustgasen stod på 50/50, och jag vill mig minnas att den höjdes men hittar inte det i papprena. 22.28 började jag med den smärtlindringen i alla fall.


Det enda som jag bad min barnmorska på MVC skriva in i datorn efter mitt förlossningsamtal, bortsett från att jag gärna skulle vilja föda vaginalt den här gången, var att jag inte ville ha någon infart i handen. Jag vet inte vad det är som gör att den nålen i handen ger mig rysningar. Med Ian fick jag i armvecken och det gick bra. Men nu var det lite mer bråttom med att få i mig antibiotikan (på grund av GBS:en) eftersom öppningen gått så fort och dessutom knöt jag handen en del och då skulle det vara svårt att få i mig den. Så väldigt motvilligt gick jag med på att få en nål där.


Infart i handen trots allt...


Fortsättning följer...

Av Jenny och Jon Sjöberg - 26 juni 2014 08:19

Morgonmys i sängen på den beräknade dagen.


Men jag tror att det ska mycket till för att det ska bli bebis idag. Känns inte alls som att det skulle vara någon på gång... Vad man däremot kan hitta här idag är två någorlunda utvilade föräldrar.

Igår kväll somnade Ian vid halv åtta och sov till halv fem i sin egen säng för att sedan sova till strax innan sju i vår. Helt tvärtemot hur nätterna har sett ut under den senaste veckan så han varit varken en gång i timmen, typ. Kan det bero på att han blev av med gipset...? Det tror vi.

Imorgon är jag inbokad för försök till hinnsvepning så får vi se hur det går - blir det Forsviksdagarna eller inte i helgen? /Jenny

Presentation


Välkommen till Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem härliga barn. Ian är född -12, Isa -14, Loe -16, Lin -18 och Sia -21.

Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 13 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

      

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards