jennyjon - vår vrå av världen - livet med fem barn

Inlägg publicerade under kategorin Gravid för tredje gången

Av Jenny och Jon Sjöberg - 17 maj 2016 19:30

Så märkligt det kändes att sitta i väntrummet till barnmorskan utan att vara gravid. Men jag hade tid för eftervård för tiden har redan runnit iväg och den här graviditeten skulle få ett sammanfattande avslut. I och med att det blev snitt och jag inte behövde ta något cellprov (togs i samband med blödningarna i början på graviditeten med Loe) så behövde jag inte få någon gynundersökning. Istället blev det mycket prat och någon riktig förklaring till varför det slutade med kejsarsnitt fick jag inte. Den "bästa" är väl att fostervattnet var slut och då gav inte tryckmätaren något utslag och risken för att livmodern skulle brista av för kraftigt värkstimulerande utan kontroll var för riskabelt. Men i förlossningsjournalen står det att det fanns fostervatten bara några timmar innan snittet... Så jag är inte alls helt nöjd med det "svaret". Vi vill dock inte gå vidare med detta. Det blev som det blev. Jag tyckte inte om gravidietetsresan eller sättet att avsluta färden, men jag älskar den som gjorde resan och kom till världen - Loe. I det stora hela mår jag bra, för att inte ha sovit ordentligt på 4 år (!) vill säga. Snittet har läkt fint och avslaget varade i cirka fem, sex veckor. Och eftersom jag vägde massor när jag blev gravid och inte gick upp så mycket så har jag bara något enstaka kilo kvar. Fast fler borde ju bort, för det har ju blivit några stycken plus under dessa täta graviditeter. Mensen har inte kommit tillbaka men så har den ju inte gjort det så länge jag helammat med någon av de andra barnen heller. Men vi får väl se när det är dags att sitta i det där väntrummet nästa gång, och en sak är då säker: jag kommer aldrig mer att behöva gå över tiden igen. "Dömd" till snitt, men att veta att jag aldrig mer kommer att bli överburen är en ljusglimt. För nej, vi har inte stängt några dörrar för fler barn - har ju en 9-sitsig minibuss för bövelen... även om vi pratar om en VW Multivan.

Den är som mest 8-sitsig. ;) /Jenny 

Av Jenny och Jon Sjöberg - 17 mars 2016 18:45

Ja, det var verkligen kämpigt att ta in vad som hänt och konsekvenserna av det. Men när dörren öppnades för att det trots allt skulle kunna komma att bli hemgång redan dagen efter kvällen som Loe fötts så tändes ett hopp. Jag ville ju så gärna hem. Tiden på BB har jag aldrig uppskattat och den här gången trodde jag att snittet skulle hålla mig kvar. Men jag var uppe på benen och höll igång så gott jag kunde, åt frukost, tog en dusch på morgonen och infarter, kateter, EKG-klisterlappar och annat försvann allt eftersom. Så fort jag kunnat kissa försvann sista infarten och jag var "fri".

Men allt måste ju vara klart med Loe också. Jag var väldigt noga med att passa på när barnläkaren skulle vara på plats. Det hade redan varit en läkare förbi för att titta på Loe under morgonen då han verkade ha hypospadi. Det kollade även barnläkaren och de två studenterna under förmiddagskontrollen. Han fick klartecken i det mesta men barnläkaren ville att en kollega skulle lyssna på hans andning så efter ytterligare väntetid dök han upp och det visade sig att det var fostervatten. Det sögs bort med en tunn lång slang. Lite obehagligt att sitta bredvid när detta gjordes men det gjorde verkligen skillnad och så några doser koksalt på det. Sedan blev det mer väntan när det skulle kollas upp så att Loe verkligen kissat. Och sedan blev det mer väntan innan kvinnan som skulle prata om BB-vård i hemmet dök upp. Och all denna väntan på något gjorde att hela dagen snart hade gått.

Hemma hade Jon verkligen fått upp längtan efter oss och valde till slut att åka in till sjukhuset med barnen oavsett om det var klart att vi skulle hem eller ej. Han ville ju förstås träffa sin nyfödde son. Och jag saknade dem allesammans också. Så mellan allt väntande passade vi på att ses i besöksrummet, för tyvärr får ju inte någon annan än partnern komma in på BB-avdelningarna.



Isa var den som var mest förtjust i att få träffa sin lillebror och Ian hade med sig sina teckningar som han målat för länge sedan till lillebror. Men besöksrummet var väldigt tråkigt. Det fanns en leksak och en rutschkana. Förhoppningsvis blir det här bättre för de besökande till hösten då nya BB ska stå klart. Den redan färdiga förlossningsdelen såg väldigt fin ut, men när man väl är där så är det bara en sak som är viktig och det är knappast om lamporna på väggen ska föreställa tuggummin eller ej.



Och all denna väntan som drog ut på tiden gjorde oss allesammans rastlösa. Att det ska ta sån tid att få komma hem! Jag sa till personalen upprepade gånger att jag befann mig i besöksrummet ifall det hände något. Sjukgymnasten var den "date" som gick fortast för henne sprang jag på när jag stod i korridoren i väntan på att få komma in till barnläkaren. Sjukgymnasten, faktiskt samma som jag träffade efter Ian, lämnade ett informationshäfte och hon tipsade om hur jag skulle ta mig ur sängen, hur jag skulle resa mig och vad jag kunde och inte borde göra. Att jag inte borde lyfta tyngre än bebisen kom jag ihåg sedan tidigare och det var en av det jobbiga tankarna: att inte kunna lyfta Isa framöver. 

När vi var allesammans i väntrummet kom barnmorskan som skrivit in mig på förlossningen, men slutat vid personalbytet vid 14, och hälsade på oss. Hon hade tidigare hört av sig via personalen på BB och berättat att hon skulle dyka upp ifall det fanns tid. Hon verkade lika förvånad som alla andra över att utgången blev som den blev...

Till slut dök även kvinnan som informerade om BB-vård i hemmet upp. Hon berättade om det och lämnade över lite olika papper. Det var av henne som jag passade på att få mina journaler utskrivna för jag tycker att de är intressanta att läsa. Även om min inte gav något svar på varför det blev som det blev den här gången så står ändå händelseförloppet svart på vitt. Jag informerades också om att mina chanser för att föda vaginalt någon mer gång var körda nu. Framöver skulle det för att inte riskera något endast bli aktuellt med kejsarsnitt. Och kanske att det kan bli lättare att hantera när man kan ställa sig in på det från början och varför det måste bli så.

Sen var jag äntligen fri att gå och hela familjen kunde lämna sjukhuset med sitt nya lilla tillskott. Loe satt i samma babyskydd som både Ian och Isa har haft när de gjort sin resa hemåt.



Runt 23 timmar efter att Loe förlöstes med kejsarsnittet var vi hemma båda två. Jag förstås väldigt mör i kroppen och låg inte alls på samma energinivå som resten. Det hade varit ett jobbigt dygn, men så otroligt skönt att få komma hem och ändå på något vis påbörja den bebistid som vi så länge sett fram emot.

Men förutom att jag ska vara försiktig för att inte råka ut för bråck under i alla fall de närmsta fyra veckorna så blir det under några dagar att jag får komma ihåg att ta smärtstillande tre gånger per dag. En "dos" består av två Alvedon 665 mg och en Diklofenak 50 mg samt att Jon under sju kvällar ska ge mig en spruta med Fragmin då jag på grund av ärftlighet har en förhöjd risk för blodpropp. Sprutan ges i benet, efter Ian fick jag också men då var det i magen, något som de nu alltså ändrat. Sprutorna är förfyllda och Jon varvar mellan höger och vänster lår och sprutorna svider till ordentligt, men går över ganska fort i alla fall. Det är ett litet pris att betala för att få vara hemma.



Graviditeten blev lång och tung och den slutade med ett oönskat förlossningssätt. Men nu var det så att det var den utgången som blev nödvändig. Så småningom kommer jag kanske att acceptera det. Kanske inte. Att inte få en bra förklaring till varför kommer nog att fortsätta att gnaga länge. Men förlossningen är en del. Vem som kom ut är en annan. För oavsett sätt så skulle det varit Loe som kommit ut. Lille Loe som gjort sig så onödigt hemmastadd därinne. Lille Loe som vi så länge längtat efter. Vår lille Loe som fått våra hjärtan att öppna sig mer. Vår lille Loe som ÄNTLIGEN är här och som redan är så otroligt älskad och värre lär det bli... /Jenny

 

Av Jenny och Jon Sjöberg - 17 mars 2016 09:45

Det var omöjligt att dölja hur ledsen jag blev och det blev samtidigt chockartat att det skulle bli kejsarsnitt igen. Men jag började förberedas med kateter och vad det nu var och Jon fick sina operationskläder. En bukoperation låg dock före oss och det dröjde tills det var vår "tur". Det lämnade tyvärr utrymme för en hel del tankar. Jag försökte hitta något positivt och det enda jag kunde komma på var att de den här gången inte lät det gå så långt som med Ian. Med honom hade jag otroligt smärtsamma värkar och gjorde förarbetet för en förlossning för att bli snuvad på den och istället bara bli utmattad.

Nu var jag inte lika trött, även om det kändes otroligt onödigt att ligga där med värkar när det ändå skulle bli snitt. Men att jag inte var lika trött gjorde att jag blev mer medveten om vad som hände runtomkring mig och även under tiden på operationsbordet. Det var väldigt skrämmande. Alla dessa grönklädda människor som dök upp i ansiktet på mig från alla håll och presenterade sig, eller pratade över huvudet på mig utan att jag såg dem. De kopplade på mig alla möjliga grejer för att hålla koll. Att få spinalbedövning under värkar var inte så lätt. "Skjut rygg som en katt" och "försök ligga still". Precis.

18.54 påbörjades kejsarsnittet och klockan 19.17 var det hela över. I papprena står det: "Försök till medicinskt igångsättande av värkarbetet pga överburenhet, misslyckad induktion." Men varför det misslyckas vet vi inte.

När bedövningen var lagd började känseln neråt mer att försvinna och blöta kalla tussar drogs över min kropp för att jag skulle bekräfta eller förneka om jag kände dem eller ej. Men bedövningen hade tagit och specialisten som inte fick till tryckmätaren var operatör. Det var samma specialist som jag hade på ultraljudet jag var in på för att kolla så allt stod rätt till när jag var i vecka 34 och det hade krånglat med måtten på SF-kurvan. Då fick jag positiva besked och på sätt och vis blev det ju positivt även nu för ut kom vår bebiskille. Men vi hörde att han haft navelsträngen tre (!) varv runt halsen. Och innan operationen hörde jag specialisten säga att det kanske kunde vara ett stort barn, det som en ev orsak till att induktionen inte fungerat. Men så var inte fallet. Loe vägde mindre än vad Isa gjorde.

Den här gången erbjöds Jon att titta över skynket och det gjorde han och sedan följde han efter bebis och personal medan jag fick ligga kvar för efterarbete. Och så vitt jag kan läsa mig till så blev det ett okomplicerat snittande: "barnet ligger i huvudbjudning med föregående fosterdel i bäckeningången och utskaffas med lätthet". Men det står även att det inte fanns något synligt fostervatten...  Blödningen blev bara 50 ml (+200 ml) och de verkade vara väldigt nöjda med hur de sytt ihop mig.

Men här började jag ju jämföra med den vaginala förlossningen. Efter Isa blev jag liksom hög på vad som hänt och inbillade mig nog att jag kunde ha fött ett tiotal barn till direkt där och då. Nu låg jag istället helt hjälplös och utan känsel från runt revbenen och neråt, och här och var kliade det nåt väldiga efter spinalbedövningen. Jon fick hålla Loe då jag inte vågade eftersom jag inte litade på mig själv. Det var slangar och nålar här och var och just infarter är något som alltid givit mig rysningar - nu hade jag i båda händerna!



Jag ville ju gärna ha upp Loe på bröstet eftersom jag ganska omgående började känna lite amningsstress, men det dröjde. Först började jag kunna röra tårna på höger fot och sedan lite mer av högerbenet, men vänster dröjde. Kanske för att det var åt det hållet som det lutade på operationsbordet. Först hemma var det som jag kände av att det gjorde ont i axeln när jag låg ner, men det var något som de nämnde på operationsbordet. Så kallad referred pain, när man får ont någonstans fast smärtstället är ett annat. Ett kapitel för sig.



När jag kunde röra på fötterna fick jag dricka lite vatten, men efter det försökte jag forcera fram känsel och Jon fick springa och hämta en spypåse och jag kräktes. För att fördriva tiden så fanns det istället ett paket att öppna. Jon hade med det när han kom, en present från barnvakterna Therese och Simon med förhållningsordern att bara öppnas när Loe var född. Nu var han ute och öppna paket vågade jag i alla fall. I presenten låg en jättefin filt med Loes namn på. Isa fick en av Therese när hon föddes också och Isa har fortfarande sin i sin säng.



Men så småningom vågade jag i alla fall hålla min bebis och känslan var överväldigande och overklig då jag inte hunnit med i svängarna och någonstans trodde jag nog ändå att han var kvar i magen. Men han var ju ganska lik Ian. Ian såg också så där sur ut och liksom utstrålade "Vad har ni gjort?!?! Jag hade det ju så bra därinne!!!".



Jag hade nog svårt att se firarfikan som just något att fira med. Ja, det fanns en bebis, vår bebis, men så här skulle det ju inte ha gått till. Vid elvatiden flyttades jag till BB. Med Isa minns jag hur jag gick själv, nu blev jag rullad och känslan var inte alls densamma. Men ett eget rum blev det och inte långt efter gjorde jag ett första försök att ställa mig upp. Det gick fint, för eftersom Jon inte skulle stanna så ville jag kunna vara lite rörlig i alla fall.

På natten var det nog tur det för jag blev obehagligt väckt av Loe som började kräkas. Men när jag tryckte på larmknappen så fungerade den inte. Jag hade fått över Loe på sidan men kände ändå att jag behövde hjälp. Inget hände med larmet och med Loe och kateterkisspåse tog jag mig ut i korridoren och bort mot personalrummet. Jag hörde hur de nämnde "men oj, hon är ju nysnittad" när jag dök upp för hjälp. Nu gick det ju bra och Loe kräktes bara några gånger till.



Men den natten sov jag inte så mycket. Min förlossningsillusion var ju helt krossad och mitt i allt var jag ändå tacksam över att möjligheten till kejsarsnitt fanns när det inte gick som tänkt. Men många konstraster... och tårar. Jag mådde inte alls så bra som jag sett fram emot. Istället var läget sämre.


Fortsättning följer...

Av Jenny och Jon Sjöberg - 16 mars 2016 22:00

Ja, den här förlossningsberättelsen slutar inte som jag ville, eller som de flesta, med eller utan kännedom, trodde heller. För att inte skrämma någon som inte vet, så slutar berättelsen i alla fall med en bebis. Så riktigt så olyckligt blev det trots allt inte.

Men förhoppningen om hur förlossningen skulle utveckla sig tog helt motsatt riktning och utvägen som var den sista som jag önskat blev förverkligad. Loe föddes söndagen den 13 mars 2016 kl 18.57 med ett akut kejsarsnitt. Han vägde 3685 gram och var 51 cm lång.



Men denna dag började med en överburenhetskontroll med planerad igångsättning (förutsatt att förlossningsavdelningen inte var överbelagd, för då skulle redan inlagda patienters säkerhet gå före). Nu visade det sig ganska snart att denna graviditets avslut skulle påbörjas denna dag.



Jon hade lämnat av mig utanför entrén till den nybyggda förlossningsavdelningen. Där skiljdes vi åt då han skulle åka tillbaka med Ian och Isa till barnvakterna för att det skulle bli en trygg start för barnen. När det började dra ihop sig skulle jag ringa på honom. Jag antog ändå att inte så mycket skulle ske med en gång.

Men redan från väntrummet blev jag inkallad lite innan den bokade tiden klockan 9. Det kändes både skönt och skrämmande att allt äntligen skulle komma igång, om än forcerat, men jag var så fruktansvärt trött på att vara gravid. Jag var slutkörd i kropp såväl som huvud och såg enormt fram emot att bli befriad. Så fort bebisen var ute skulle jag börja bli piggare igen, återfå rörlighet och jag hade flera andra tankar om hur bra det skulle bli. Inte anade jag att jag skulle må sämre än innan, eller att jag skulle ligga i förlossningssängen och gråta av annat än smärta från värkar...



Jag hade föreställt mig hur jag skulle ringa på porttelefonen utanför sjukhuset och stå där med värkar på grund av en förlossning som startat av sig själv. Med Ian blev det överburenhetskontroll och snitt när han blev för utmattad, men med Isa skedde det mesta naturligt. Och det var just den senaste förlossningen (och även att jag trots allt öppnats 10 cm med Ian) som gjorde att vi, och i stort sett alla runt omkring oss, trodde att det här också skulle ske spontant.

Men innan denna dag hade det inte hänt så mycket och jag hade blivit skickad vidare från Vårdcentralen till sjukhuset för kontroll eftersom jag passerat 42 veckor. Då hade jag fått reda på att jag öppnats tillräckligt för att det inte skulle bli aktuellt med en ballong eftersom den genast skulle ramla ut. Ta hål på hinnorna var det mest troliga och sen skulle allt bara rulla på. Och omföderskor svarar fortare hade jag fått höra.

Rullade på gjorde det, men inte med något utav det som någon av oss ville, eller som jag fått höra innan och varför det gick som det gick har vi inte kunnat få någon förklaring på. Men det återkommer jag till. Jag har fått min förlossningsjournal utskriven och det är nog bra det för det blev mycket mer att hålla reda på än jag någonsin kunde ana, och väldigt många bud fram och tillbaka. Men jag försöker ta händelseförloppet i ordning.

Först skedde det en muntlig genomgång om min medicinska bakgrund och de tidigare förlossningarna. Det var väl inga konstigheter där, men då fick jag reda på att jag efter förlossningen skulle behöva få sprutor för min APC-resistens hetrocygot. Det var nytt för mig och jag vet inte om jag vet varför det aldrig blev några efter Isa, kanske just för att det var en "normal" förlossning.

Men jag fick också reda på att jag måste ha en slags tryckmätare i livmodern för att hålla koll så inte värkarna blev för starka och mitt tidigare snitt skulle riskera att brista. Det var helt nytt för mig. IUP kallades den tror jag, även koala, eftersom det var något som skulle in framför bebisen så den skulle kunna liksom klamra sig fast om den. Att det skulle behövas en sådan hade jag gärna velat veta innan.

Och inte långt senare så kom nästa nya bud. Nu skulle det trots allt bli akutellt med BARD-kateter, en ballong, för att vidga. Min bm hade sagt att det inte skulle behövas och att det jag vid hennes besök var öppen inte skulle kunna gå tillbaka. Men nu mättes det annorlunda.

Jag kopplades bort från CTG:n och fick gå till ett gynrum där ballongen skulle komma på plats. Då var barnmorskan med som skrivit in mig men en doktor skulle få fast ballongen. Han dök upp och sa att han kände igen mig, mitt ansikte såg bekant ut. Jag kunde inte alls placera honom... inte förrän jag klättrat upp i gynstolen och hade honom mellan benen. Då föll polletten ner!

Det var ju doktorn som jag besökte när vi befarade att jag fått missfall med just den här bebisen. Det var han som hittade Loes bultande hjärta och visade upp för mig redan där någon gång i vecka sju. Det var ju för väl för annars hade jag ju inte haft något särskilt positivt minne av den doktorn.

Doktorn och barnmorskan krånglade något väldiga med mig och inget verkade stämma och verktygen passade inte och till slut så visade det sig att jag trots allt ändå var så pass öppen att det inte skulle fungera med en ballong. Det kanske inte var så lätt att känna sig fram till, men just det extrakrånglet hade jag gärna sluppit - särskilt när det visade sig att det var helt i onödan. Istället kom de fram till att ta hål på hinnorna (amniotomi), det som jag var inställd på från början. Det gick i alla fall bra, men inget fostervatten kom ut. Precis som med de andra barnen - och vart mitt fostervatten tar vägen har jag aldrig heller kunnat få något bra svar på. När det här sker är Jon passande nog på väg till förlossningen utan att jag hunnit meddela honom vad som hänt eftersom jag befann mig i gynstolen i ett annat rum. Nu hade jag kommit tillbaka till förlossningssalen.

Flera gånger står det i journalen om att fostret är väldigt livligt och det märkte jag av också. Det kändes som att bebisen höll i gång större delen av undersökningarna och var märkbart irriterad när alla krånglade med honom. De gav hinnhålningen en chans att se till så att värkar skulle komma igång på egen hand men det hände inte mycket och det gjordes ett försök att sätta in tryckmätaren och sätta igång värkstimulerande droppet. Droppet påbörjades och tryckmätaren sattes in. Införandet gick lätt men mätaren gav inget utbyte av fostervattnet. En skalpelektrod var på plats men tryckmätaren fick det avvaktas med.



Droppet började på en svagare "dos" men höjdes lite till. Jag tyckte att värkarna var hanterbara och jag stod i gåstolen men tyckte att det gick ganska bra. Jag blev lite trött i benen men att få ha tillgång till mobilen gjorde att det var lätt att fokusera på något annat. Tyvärr tyckte personalen att värkarna blev för täta, 6-7 st per 10 min, och de stängde av droppet.

Här sker det personalbyte och klockan är runt kvart över två. I journalen står det "är otålig och vill att det ska hända ngt". Och det stämmer bra det. I min illusion hade jag ju fött barn nu!

Men droppet hade satt igång egna värkar och det såg bra ut men bebisen visade inget intresse för att komma ut. En specialist tillkallades eftersom det inte skedde någon progress i öppningsskedet nu när det gått fem timmar, för att använda deras ord. Specialisten utförde ett ultraljud och även där verkade allt se "klart" ut: normalstor livmoder, huvudet nedträngt, högervänd ua, finns fostervatten...

Specialisten gjorde ett nytt försök med tryckmätaren. Men det misslyckades. Då trodde jag kanske inte att allt skulle hänga på denna lilla grej. Jag tänkte att då finns det väl något annat ni kan testa istället då. Men det fanns tydligen inget annat.

Klockan 16.55 blir beslutet kejsarsnitt. När doktorn kom in, satte sig ner vid min sängkant och började berätta om vad de kommit fram till, förstod jag först inte vad han pratade om. Men allt eftersom jag förstod att det inte fanns någon annan säker utväg så blev jag väldigt ledsen. Det var ju inte vad jag ville, och det hade jag varit tydlig innan med att berätta för dem därinne. Men nu spelade min önskan ingen roll och alla negativa konsekvenser som detta skulle medföra kom över mig på en och samma gång.

Jag hörde hur Jon, som stod vid min andra sida, började gripa efter halmstrån "finns det inget annat ni kan testa", "hon har ju egna värkar"... Ians förlossning blev som en dålig repris och jag tänkte att nu måste det bli en bebis av det hela så det i alla fall kommer att vara värt något.


Fortsättning följer...

Av Jenny och Jon Sjöberg - 13 mars 2016 08:30


Ja, så verkar det bli. Förlossningen behöver starthjälp och det känns både skönt och skrämmande. Skönt för att det till slut kommer att komma igång och jag blir befriad från detta. För nu är det inte mycket som är roligt med att vara gravid längre. Jag var redo att föda barn för flera veckor sedan men allt eftersom tiden gått så har orken försvunnit och trötthet, krämpor och annat har frestat på. Nu förlitar jag mig på att kroppen ska hitta de där magiska resurserna som födande kvinnor får fram, för jag är ganska slutkörd...

Men det känns också skrämmande. Ians förlossning startade med igångsättning. I våra ögon försent för han blev så utmattad att han inte orkade och det blev snitt. Jag vill väldigt gärna slippa den utgången igen. Under hans förlossning fick jag bland annat värkstimulerande och det var en mardröm. Värkarna var omöjliga att tajma med lustgasen då det aldrig var någon paus. Och sedan var CTG inkopplad, Ian hade en skalpelektrod och dessutom ville de då och då ta blodprov från hans huvud och det ibland mitt i intensiva värkar. Det blev alldeles för mycket runt omkring som jag som förstföderska inte kunnat föreställa mig... eller hört talas om för den delen. Jag hade öppnats 10 cm och allt var liksom klart, efter några otroligt påfrestande timmar, men Ian var för trött och beslut om snitt togs.

Isas förlossning var raka motsatsen. Värkarna kom igång naturligt här hemma, och det på BF-dagen, och enda hjälpen på traven för att öka på händelseförloppet mot slutet var att det togs hål på hinnorna och inte långt efter det var hon ute. Fruktansvärt ont gjorde det att föda fram henne, men inte på samma sätt som med Ian som var tusen gånger värre, och dessutom kändes det bättre att kunna delta på ett helt annat sätt. Att i alla fall få lite kontroll över vad som skedde. Med betoning på lite då för smärtan var ju stundtals sanslös.

Om snittet hade varit planerat hade jag kanske sett annorlunda på det hela.

Den här gången lutar det åt att håltagning av hinnorna ska bli det som får igång det hela. Och jag hoppas att jag har mycket tillgodo som omföderska så att det inte blir för utdraget för både mig och bebisen. Tidsmässigt är det förstås omöjligt att säga och även hur kroppen kommer att reagera. Och även hur detta kommer sluta.

Men har ni en tumme över att hålla, eller en positiv tanke att skicka, så gör det gärna. Vi vill ju självklart komma hem både jag och bebisen i bästa möjliga skick - och det gärna så snart som möjligt efter. Jag tycker att vi har väntat mer än nog på att få lära känna lillebror. /Jenny


Vräkningen är nära.


Av Jenny och Jon Sjöberg - 10 mars 2016 04:45

... utom på de "rätta". Igår kände jag av lite molande värk i ryggen och fick upp ett uns förhoppning. Men det var nog falskt alarm och istället bara en till grej som ska läggas till plågolistan. Mitt bäcken gör ont, går inte att sova, får ont av att stå still, gör ont i magen fast inte så som gör nån nytta (tycker att livmodern tränat klart nu!!!) det sticker och bränner i svullna händer och fötter, näsan är antingen täppt eller rinnig, huvudet är tungt av för lite sömn, för att inte tala om den pågående verksamheten därinne och säkert är det något mer som ställer till det... Både jag och kroppen är så trött på att vara gravid nu. Så här skulle det ju inte bli. MVC-besök idag, men tror inte något positivt kommer att komma fram. Det blir nog mest frågan om en överlämning till sjukhuset i Skövde så får vi se när de vill ha in mig för överburenhetskontroll/igångsättning. /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 7 mars 2016 17:19

... bulle i ugnen.


För här är det ingen bebis som vill ut. Den verkar helt sakna de hormonerna. Och jag skulle kunna skriva så många tecken om hur jäkla påfrestande det är - från så många håll. Men hoppas att de flesta förstår att det är jobbigt för oss att vänta även om jag måste skriva av mig lite ändå.

Det är svårt att hålla humöret uppe. Jons föräldradagar som tickar iväg, hans jobb som väntar på honom alldeles för nära nu när det gått så lång tid. Tankarna på om det skulle bli snitt igen och de lyft jag inte får göra då. Eller när och om det blir igångsättning. Moderkakan är som bäst en månad före förlossning - kommer bebisen verkligen må bra när det väl är dags...

Att ett tredje barn skulle bli en omställning var vi självklart på det klara med, men de senaste veckorna har tagit mycket energi. Och jag kan ju inte påstå att kroppen inte gör ont efter allt det här kånkandet. Det har i alla fall varit en stor avlastning att ha Jon hemma (även om den kostar oss pengar), men idéerna till vad vi ska fylla dagarna med börjar bli svåra att komma på.

Idag har jag varit trött så Jon har fått merparten av barnansvaret. De var ute i snön i nästan två timmar på förmiddagen (studiedag för Ian) och ikväll är de iväg på Familjegympa (Jon får ta frågan om det kommit någon bebis än...). Det blev till och med att vi drog igång ett bullbak för att fördriva lite tid.

I morgon kanske det blir förskola för Ian, han har inte varit där på över en vecka nu, men annars vet vi inte. På onsdag firar vi 14 år tillsammans, men några planer för hur vi ska fira har vi inte gjort. Inte helt överraskande är min önskan för dagen att hålla till i en förlossningssal eller på BB... eller ännu hellre på väg hem från BB med Loe... /Jenny

Presentation


Välkommen till Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem härliga barn. Ian är född -12, Isa -14, Loe -16, Lin -18 och Sia -21.

Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 13 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

      

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards