Ian fortsätter att skämmas bort... och Nalle också. Idag kom det presenter med posten - igen! Japp, Ians namn står på lådan så paketen kom fram. Den här gången var presenterna från Lotta och Lina. Ni är då för snälla och vi tackar er så jättemycket. Kramar från oss! Ian kommer att bli så snygg så. :)

Ian föddes onsdagen den 12 september klockan 02.31, som barn nummer 1802 i år på Skaraborgs sjukhus Skövde (SSS), han vägde 3500 gram, var 53 centimeter lång och hade ett huvudmått på 35 centimeter, så det var många treor och femmor inblandade. Efter en minut hade han en nia i apgarpoäng och efter 10 minuter en tia - fullpott trots allt alltså! "En pigg gosse förlöses" står det i papprena och om operationen står det "barnet ligger i huvudbjudning med förgående fosterdel ovan spinae och utskaffas med lätthet". Lätthet...

Ians BB-säng.

Operationen hade gått jättebra och jag var på benen ganska fort efteråt. 700 ml blod står det som den totala mängden blödning. På förmiddagen samma dag kunde jag duscha, jag blev av med kanylerna i båda armarna och även katetern. Och att kissa efteråt har jag inte haft några problem med. Magen har minskat i storlek allteftersom, men operationsärret, ett bikinisnitt, har jag inte kunnat se riktigt själv än men det ska tydligen läka bra. Stygnen ska försvinna av sig själva och över dem sitter en tejp. Det enda som jag känner av, eller snarar inte känner av är att jag förlorat känseln i huden runt naveln. Men den kanske kommer tillbaka...Sedan ska jag inte göra några tunga lyft eller andra ansträngningar på 6-8 veckor efter operationen, men jag känner redan ett misstänkt bråck... Snittet gick igenom sju lager vävnad så det var ju en del att sy ihop.

Efter det akuta kejsarsnittet...

Sedan har vi också blivit rekommenderade att inte försöka bli gravida igen på 1,5-2 år, enligt journalen "på grund av risken för uterusruptur" (livmoderbristning, en sällsynt komplikation som kan inträffa i samband med förlossning), men det står också att "kejsarsnittet i natt inte är ett hinder för vaginal förlossning i framtiden". Det känns nästan lite trist att vänta även om vi inte bestämt något om fler barn eller ej, men det var som sagt en rekommendation.

När allt var klart fick jag åka iväg tillsammans med Jon och Ian till ett rum. Säkert fick jag smärtstillande, tror jag minns ett stolpiller, och någon spruta där men jag kommer inte riktigt ihåg. Tiden gick så fort, fast ändå inte. Och hur overkligt allt kändes är omöjligt att beskriva. Tror inte att jag hade greppat vad som hänt än. Barnmorskan hjälpte mig att få fram Ians första droppar mjölk och han sög snart med rätt sugteknik.

Finfikan för att fira nattens "prestation".

07.30 blev vi serverade "finfikan" och skålade över att allt gick så bra och att det blev en bebis till slut. Vi hade ju börjat tvivla på att han skulle komma ut och när förlossningen blev så långt ifrån planen undrade vi om allt verkligen skulle sluta väl. Under förmiddagen blev vi inskrivna på BB och i och med att förlossningen blev lite komplicerad och jag hade svårt att röra mig fick även Jon en säng i rummet. Det kändes tryggt för mina magmuskler var som bortblåsta och att resa mig upp var en riktig prövning. Och det är fortfarande inte det lättaste, men det blir bättre.

Den första natten med Ian var ganska jobbig för mjölkproduktionen hade inte kommit igång riktigt, så han var antagligen hungrig. Jon gick med honom i BB-vagnen ute i korridorerna, vaggade och sjöng men ingenting hjälpte och han grät. Han fick dock tipset av en gammal barnmorska att "lura" Ian med att stoppa in lillfingret i hans mun för att trösta honom och starta sugandet. Det hjälpte - ett tag...

Nybliven pappa och nybakad bebis.

Under nästa dag, torsdagen, blev det dags för Ians första bad. Ett riktigt oljebad som gjorde hans torra hud gott. Ian riktigt ömsade skinn men så var han ju också ordentligt överburen.

Ians första oljebad.

Sent på torsdagskvällen for Jon hem med Nalle. Under den natten var Ian ännu mer otröstlig än natten innan. Till slut larmade jag på barnmorskan som kom och hämtade honom. Det visade sig att han hade fått lite feber - törstfeber tror jag att de kallade det. Jag låg ensam på rummet och hörde bebisar skrika här och var och efter ett tag kunde jag, hur trött jag än var, inte ligga kvar längre utan gick ut i korridoren för att kika efter honom. En utav de snälla barnmorskorna hade just bytt på honom och oljat in honom och skulle även ge honom lite ersättning. Ian lapade i sig, för tydligen vill de inte att bebisarna ska få fel sugteknik, så att använda napp är inget som de heller verkade vara särskilt förtjusta i. Och det har vi inte gjort. Än...

Att Ian fått lite feber gjorde att jag började tvivla på att vi verkligen skulle få åka hem följande dag, fredag. Det kändes jättetryggt att ha en massa personal en knapptryckning bort och smidigt att få frukost, lunch, middag och fika men jag längtade efter Nalle och vårt nya hem.

Men hemfärd blev det! Vi fick en massa information under fredagen och ställdes under BB vård i hemmet och skulle få dagliga telefonsamtal från barnmorskorna på BB - det blev bara två för det gick så bra under de följande dagarna. Klockan 17.29 blev jag och Ian utskrivna, två dagar och 15 timmar efter att kejsarsnittet påbörjats.

Ian var ganska överburen och en riktig "torris".

På vägen ut från sjukhuset tittade jag mig över axeln flera gånger, övertygad om att någon skulle komma springande efter oss för att ta tillbaka Ian. För det kändes så overkligt, att vi skulle ha få ta med oss den här gulliga ungen hem - att han var vår. Vår Ian.

Slut! Fast ändå är det nu det börjat...

Halv tio tog barnmorskan A-L över och henne minns jag väl, för hon blev en av de första att hålla i bebisen och hälsade även på oss på BB sen. Jättesnäll var hon! Vid den här tidpunkten andades jag lustgas och började få kläm på den, och enligt papprena ska det ha fungerat bra. Ännu ett pH-värde togs på bebisen och doktorn tyckte att vi skulle avvakta lite till. Droppet höjdes till en snabbare hastighet och inte långt därefter höjdes effekten på lustgasen från 50/50 gas/syre till 70/30. Jag tyckte då att det började göra mer ont.

Klockan 02.00 var jag riktigt utmattad och värkarna var fruktansvärda, och jag var sedan en tid tillbaka åter satt att fasta. Innan hade jag läst om värkpauser under förlossningen - men några sådana upplevde jag inte. Undrar förresten vilka värkar som är värst: de innan eller krystvärkarna? På de senare får man ju vara lite aktiv men det kanske är sak samma...?

Den ena värken hann inte avslutas innan nästa tog vid och jag var så trött. Nu hade jag öppnats de där magiska 10 centimetrarna, men barnets huvud visade ingen tendens att komma ner mot bäckenbotten. Jag uppmanades att göra några krystförsök. Jag tog i, men bebisen rörde sig inte alls. Och det konstaterades att det sannolikt inte skulle komma någon bebis på det här sättet inom den närmaste 1 - 1,5 timmen.

Sedan står det i journalen: "tycker att barnet har inga mer resurser att observera ut under den tiden". Därför rekommenderades ett SC (sectio caesarea, kejsarsnitt) och vi accepterade beslutet. Jag var utmattad efter det långsamma värkarbetet och nu var det inte mycket som tydde på att huvudet skulle tränga ner.

Jag förbereddes för ett akut kejsarsnitt och informerades men det var svårt att ta in vad som sas. Jag fick en kateter, en till kanyl i andra armvecket och säkert var det något mer, EKG kanske, innan jagrullades in i operationssalen eller på plats. Och där var det fullt av folk i gröna kläder. Att så många människor lyckats samlas ihop mitt i natten på så kort tid är jag fortfarande förundrad över - och alla var så trevliga. Det var bara värkarna som fortsatte att vara otrevliga... Men räddningen kom med spinalbedövning.

Första sprutan hamnade dock fel så den fick sättas om och då fungerade det. All smärta - och till viss del känseln - bara försvann. Så himla skönt! För att undersöka om känseln var tillräckligt borta skulle jag svara på om jag kände ifall tussarna som läkaren drog på min mage kändes kalla eller ej.

Bedövningen hade fungerat, Jon satt bredvid mig och ett skynke sattes upp så vi såg inte något av operationen. Och tur var väl det för kejsarsnitt var något som jag inte alls läst på särskilt mycket om innan i och med att förlossningen enligt min planering skulle ske vaginalt. I efterhand vet jag mer och det här är en ganska stor bukoperation som jag gjort. Men den gick bra - vilket de oftast också alltid gör.

Klockan 02.29 påbörjades operationen och klockan 02.31 plockades babyn ut. På bara två minuter var det alltså gjort!!! Sedan tog det lite tid att städa upp och sy ihop mig, men det var klart tio minuter över tre så även det gick fort.

Jon satt bredvid mig och var säkert minst lika nervös även om jag fortfarande hade svårt att ta in vad som pågick. Ingen av oss såg ju vad som hände bakom skynket. Men så hördes ett barnskrik!

Babyn grät direkt och lättnaden som infann sig tillsammans med alla andra känslor var överväldigande. Bebisen levde och sak samma om den inte hade tio fingrar och tio tår. Någon var vid liv! En utav läkarna i rummet frågade Jon om han inte vill titta men Jon svarade att vi skulle se vårt barn tillsammans första gången. Så dök det plötsligt upp en barnmorska på ena sidan med något blått och skrynkligt i famnen och utbrister: "Vilken goding!" innan hon rusar iväg ut med vad det nu var hon höll i famnen. Jon reste på sig och fick följa med efter om han hamnade lite efter.

Vad som hände sedan har jag fått berättat för mig i efterhand för jag var ju ganska orörlig och fick ligga kvar på operationsbordet för att sys ihop. Bebisen undersöktes av barnläkare som torkade av bebisen. De tog ett blodprov i navelsträngen och satte fast peanger på navelsträngen, så Jon fick ändå sin önskan om att klippa navelsträngen uppfylld. När det var gjort lindades babyn in i en filt och han fick en mössa - sedan fick Jon hålla honom och bar babyn tillbaka till mig.

Till mångas förvåning var det en pojke som inte hade haft någon brådska ut i vida världen...

Redan på operationsbordet hade jag börjat ana att det var en pojke - vår Ian - som kommit för läkarna använde han och honom flera gånger... Jon fick ju se det med egna ögon när läkarna jobbade med honom och hade tydligen sagt, när han fick syn på hans snopp: "Det är en pojke!" Ifall de högutbildade läkarna kanske inte riktigt var säkra på den saken...

Nya lilla familjen.

Efter att även jag fått träffa min lille sprattelgubbe från den långa tiden i magen bad vi en av läkarna att ta några första bilder på oss. Det ingår väl inte i en läkares ordinarie arbetsuppgifter, men han ställde glatt upp på det. Sedan satt vi där en stund med Ian innan Jon frågade barnmorskan vad han vägde. Jon hade missat att det var något som återstod att göra, så han fick därför än en gång lämna operationssalen och ta med Ian för att väga och mäta honom.

Fortsättning följer...

Nu har jag skrivit ner min förlossningsberättelse, kanske mest för min egen skull, men vill ni får ni gärna läsa!

Berättelsen är uppdelad i tre delar för det blev så fasligt mycket text. Nu vet ni ju att allt fick ett lyckligt slut... till slut. Men vägen dit blev inte alls som jag tänkt. /Jenny

Solen strålade fint genom molnen vid sjukhuset.

Tisdagen den 11 september klockan 10.00 var jag inbokad för min andra överburenhetskontroll. Då hade jag gått 17 dagar över tiden. Två dagar tidigare hade jag gjort den första kontrollen och då hade allt sett bra ut, även om jag var lite fundersam till varför de inte hade undersökt livmodertappen...

De höll på att bygga om på sjukhusets förlossningsavdelning, så den här gången fick CTG:n göras på ett "vanligt" rum. Barnmorskan spände fast mig och redan innan maskinen hunnit registrera ordenligt uppfattade hon en dipp i Ians hjärtfrekvens och ytterligare en sådan dipp kom under testkörningen. Barnmorskan fattade misstanke och en läkare tillsammans med en praktikant tillkallades. Och innan jag riktigt förstått vad som hänt så var jag inlagd och det börjades prata om kejsarsnitt. Ja, ja, det kan ni ju göra, tänkte jag, och trodde inte heller på att jag skulle bli kvar där. Vi hade ju tänkt fortsätta slutstädningen av lägenheten...

CTG:en registrerade att något inte stod rätt till med bebisen...

Läkaren, praktikanten och även barnmorskan kände på min livmodertapp och konstaterade att jag "smygöppnats" mellan 3-4 cm. Det lät ju bra i mina öron - ha öppnats så mycket utan en enda värk. Fortsätt så lite till vetja!

Jag fick komma in på en förlossningssal och det började hända saker men jag minns inte riktigt ordningen. Men jag har fått förlossningsjournalen utskriven så jag har något att hålla mig till...

I och med att det fortsatte att pratas om kejsarsnitt så fick jag inte äta eller dricka något - typiskt, vi som packat så mycket gott i BB-väskan. Jag fick dropp och även antibiotika den vägen i omgångar. På bebisens huvud fästes en skalpelektrod för att de ville hålla bättre koll, så i och med det togs det hål på fosterhinnan. Men jag märke aldrig av att något fostervatten gick, så det fanns kanske inte så mycket kvar... Jag blev också fastspänd till en CTG-maskin - förstås.

I början kändes det mest märkligt att allt gått så fort utan att det kändes som det var något barn på väg. Men... Runt halv fyra på eftermiddagen kom min första värk, och klockan fyra hade jag etablerade värkar. Jon var på Pressbyrån och när han kom tillbaka berättade jag glatt om nyheten om första värken för honom. Senare var dock värkarna inte alls roliga.

Fastkopplad till en det ena och andra i sexig sjukhussärk.

Personalstyrkorna avlöste varandra och jag minns inte alla som var inblandade. De fortsatte att känna hur mycket jag öppnades och vid en av dessa koller lossnade skalpelektroden så den fick fästas om. Allt eftersom förlossningen fortlöpte togs det också oftare blodprov från bebisens huvud för att hålla koll på statusen. Dessa provtagningar var riktigt jobbiga - särskilt mitt i värkarna. Även ett av dessa prover fick tas om för det blev något fel.

Bebisen reagerade negativt så fort jag låg på rygg och proverna fick tas lite på sidan med ena benet uppsträckt. När läkaren tagit provet rusade han ut och på bara några minuter visste han hur det låg till med bebisen. Och som jag minns det visade aldrig dessa prover på något farligt - i så fall skulle de väl ha agerat direkt.

Jag försökte ta mig igenom värkarna genom att andas rätt, men det höll inte så jag testade uppvärmd vetekudde och lustgas. Jon fick dessutom massera eller snarare trycka rejält på ryggen för när jag satt upp var det jobbigast i ryggen och när jag var närmare liggläge kändes det mer över livmodern.

Det tog lite tid att få kläm på lustgasen, för de ville inte att jag skulle andas ut gasen i rummet utan ta några andetag "frisk" luft och sedan blåsa ut den tillsammans med resterna av gasen i masken. Antingen berodde det på att bebisen hamnat i ett visst läge eller så var det på grund av lustgasen för jag blev tvungen att kräkas i en påse. Det här hände någon gång efter kvart över fem för då såg prognosen annorlunda ut och jag fick börja dricka - Coca-Cola blev det förstås. Men den hamnade alltså i spypåsen...

Vid tjugo över åtta sjönk bebisens frekvens kraftigt och vi larmade, men de hade redan sett detta på sina övervakningsskärmar och var snart på plats. Jag uppmanades att ställa mig "fyrfota", på knä och armbågar för att se om det hjälpte. Det gjorde det men en timme senare kommer nästa "deceleration" som de kallar det i journalen.

Fortsättning följer...

Nalle söker godis...

Ett utav våra favoritställen är skolskogen, platsen som vi gifte oss på. Nalle älskar att vara här och vi trivs också toppen. Idag fick Ian komma hit för första gången och han tog det hela med ro. I framtiden kommer kanske han att springa här bland träden och busa i hinderbanan också...

Lille trollungen i skogen.

Men idag var turen hit mest för Nalles skull. Vi försöker att låta honom ta den plats som han gjorde innan babyn också, fast ibland är det lättare sagt än gjort. I natt tyckte Ian att det var roligt att vakna hungrig varannan timme, sedan sov han bort förmiddagen och sedan lunch har han varit vaken i längre perioder. Inte sovit mycket alls, mest ätit. Han äter fruktansvärt mycket! Nu har han äntligen somnat i alla fall och vi hoppas på att få lite egentid med fredagsmys. Om vi orkar...

I skogen sprang Nalle runt och lekte med oss och sina träkubbar och såg så lycklig ut. Ibland krävs det inte mycket mer.

Nalle har spelat kubb...

Häromdagen var sotaren här och efter det kände vi att det var fritt fram att göra upp en liten mysbrasa. Och fler sådana kommer det att bli. :)

Från alla möjliga håll kommer grattishälsningar till Ian (och även till Jenny som just fyllt 30) och det är jätteroligt! Så snälla ni är som ringer, mejlar, ger oss presenter, skickar kort och paket. Idag kom det till exempel ett Nallebud med en söt igelkott och choklad från våra vänner Olle och Seija, tidigare fick vi ju ett vårdträd av Eva K. och Leif, Jennys moster Gittan och Tommy skickade välkomna bidrag och idag hälsade vi på på mitt jobb och fick presenter. En pyjamas, ett mjukisdjur och en nappflaska som är kamoflagemönstrad - japp, Försvarsmakten är min arbetsgivare. ;)

Vi är så glada över all omtanke som ni, gott folk därute, visar vår lilla familj. Man blir alldeles varm om hjärtat, och om bara Ian kunde prata hade han säkert tackat så mycket han också. Förhoppningsvis finns denna blogg kvar när han blir stor nog att läsa och förstå, och då inser han nog hur omtyckt och efterlängtad han verkligen var. Än en gång, tusen tack allihop! /Jon

Vi har ju flyttat några gånger, Jenny och jag. Närmare bestämt sju flyttar under våra tio år tillsammans. Det har varit ganska jobbigt varje gång. Nu menar jag inte bara det här med att plocka ned alla pinaler i lådor för att sedan behöva packa upp dem igen, kånka tunga kartonger och otympliga möbler upp och ned i trappor, eller krångla med hyrsläp och nedlastade, fullpackade bilar. Inte heller flyttstädningen, även om den kan vara ända in i döden tråkig. Nej, det är mer känslomässigt jobbigt. För när det är dags att bryta upp, lämna det gamla och gå vidare, blir jag lätt lite nostalgisk och vemodig - jag är ju trots allt norrlänning...

Lägenheten i Fagersanna är helt tom och städad, besiktad och godkänd. Idag lämnade vi tillbaka alla nycklarna. Det ekade tomt i rummen där det förr varit fullt av möbler och gardiner och speglar och tavlor och klockor och allt annat som tillhörde vårt liv - och Nalles dammråttor... Många fina minnen hann det bli under de dryga två och ett halvt år som vi bodde där. Tid som så här i efterhand ändå gick väldigt fort. Men, som en klok gammal man brukade säga: framåt heter spelet. Nu har vi förhoppningsvis flyttat för sista (?) gången, för det känns faktiskt som om vi mycket väl, äntligen, kan ha hittat vår alldeles egna vrå av världen. /Jon