... på veckan var min plan. Ingen idé att gå ut för hårt när det är mycket vecka kvar tänkte jag och planerade att efter rastningen med Nalle cykla till Mini-Zoo med Ian. Vi behöver ju komma ut lite.

Att bara cykla dit skulle ju bli en utmaning i sig med den här magen och det här flåset... Och visst blev det en cykeltur och lite koll bland djuren men så blev det ju en hel del annat också... för jag överlevde cykelturen.

Vi har ju ett eventuellt bilbyte på gång och trodde att det mesta var i sin ordning för vi hade ställt tusen frågor, sett till så den blivit besiktad för det var hög tid för det osv.

Den hade gått igenom besiktningen och svaren på våra frågor har låtit bra. Men så ställde vi för säkerhets skull frågan om AC:n fungerar för det var något som den skulle ha - och vi verkligen behöver. Och står det med i annonsen så räknar man ju liksom med att den fungerar.

Men nej. Den var trasig. Och hur bilfirman tänkte där vågar jag inte tänka på. Bilhandlare ska ju vara sånt seriöst folk, typ. ;)

Planen var att göra bytet på torsdag och så skulle affären vara klar. Nu ska istället AC:n bli undersökt då för att bli lagad gud vet när.

Vi blev erbjudna att ta bilen ändå och att de skulle stå för räkningen om vi lagade den där de vill här (bilfirman ligger ett par timmar bort). Men att stå helt utan bil nu när det kan bli en vända till förlossningen när som helst kändes inte alls som ett tryggt alternativ.

Vi inser ju redan att vi förlorar pengar på vår bil i och med att vi gör ett inbyte men övervägde saken och tyckte ändå att det skulle bli smidigt och minst krångel med att lösa det så här. Men nu vete katten!

På torsdag får vi väl mer klarhet i saken så får vi se vad vi kommer fram till. Men det har redan blivit onödigt många vändor fram och tillbaka i saken tycker jag. Jag hade ju siktat på en lugn sista graviditetstid den här gången, och tyckte att vi låg bra till.

Och med posten kommer nästa tankeställare. Ian har inte fått plats på den förskolan som vi ansökt om och hade hoppats på. Den vi ville ha ligger bara knappt 500 meter bort och nu har vi fått en som ligger 1,3 km bort... Tveksam till att det är värt det för 15 timmar i veckan. För oss är det ju ingen akutsituation, men jag och Jon får prata om det när han kommer hem från jobbet.

- Är inte Jon hemma från jobbet?!?! Han har ju slutat för länge sedan nu.

Nej, Jon är inte hemma för självklart behövde han oplanerat jobba över just idag.

Fina vänner var förresten förbi och lämnade lite nödproviant i form av cola och jordgubbar (påfyllning inför förlossningen...), men då ringde telefonen i samma veva och jag kände mig otrevlig som inte kunde prata mer eller tacka ordentligt.

Vi pratade bara i dörren nu när de var förbi, för de fick barn för tidigt och jag vill inte riskera att smitta den lille. Jag ringde i alla fall upp sen när Ian somnat och blir jag bara frisk, fortsätter ju att dras med den här förkylningen, så kanske vi kan träffas i helgen. Länge sedan Ian träffade sin tjejkompis nu.

Och efter samtalet, och Ian fortfarande sov, hade jag tänkt lägga mig men då dök nästa vän upp med sina barn. Så det blev ingen vila, men ändå skönt att få skingra tankarna lite grann. Ian vaknade och fick ju dessutom lite underhållning och nu inväntar vi att pappa ska komma hem.

Och så fick jag ett mejl från Loppi om att de tagit emot länken om mitt inlägg för senaste blogbagen. Och så fick jag efter det ett mejl från Loppi om att de saknade min länk för blogbagen. Suck... Och ett mejl från en annan organisation som vill ha hjälp med lite uppmärksamhet - något som vi självklart ska ställa upp på, för det känns viktigt. Och så var det nåt mer...

Tur ändå att Bilar underhåller Ian lite grann och att jag har cola och jordgubbar. Men vad mer ska den här veckan bjuda på månntro...? /Jenny

Ja, snart är det ju dags för fotbolls-VM i Brasilien. Synd att inte Sverige är med... och när vi tänker efter så är vi nog ändå mer intresserade av en annan nedräkning. Fast kanske inte alla av oss. ;)