Jag har tyckt att det varit småkyligt hela dagen och eftersom jag varit hemma passade jag på att elda. Härliga 26 grader i TV-rummet när Jon kom hem. Ian råkade somna på förmiddagspromenaden med Nalle. Inte idealiskt, men jag lät honom sova. Det tog lite tid men han tog även en tupplur efter maten.

Då fixade jag med en present till en vän. Lite krångel fram och tillbaka men det ska nog bli bra hoppas jag. Jag fick förresten se en bild på en av de små i klädesplagget som jag lämnade i present igår. Vilken goding!

Men man längtar ju inte mindre när man får se bebisarna. Och vi har inte ultraljud den här veckan heller. Nu när jag inte mår illa lika ofta och inte kräks alls är jag nästan mer orolig för att något ska vara fel. Minskade fosterrröresler kan vara allvarligt, men jag har inte känt en enda spark än. Nåja, säkert inget att oroa sig för, men...

När Jon kom hem hann vi utbyta några meningar med varandra innan jag gick till frisören. Jag har haft alla möjliga frisyrer och hårfärger. Och aldrig att jag trivts med någon av dem. Frisörerna som jag träffar säger alltid att jag har så tjockt och fint hår. Omöjligt att få till något bra med, glömmer de nämna. Särskilt inte när man nuförtiden har två minuter på sig i badrummet på morgonen innan Ian räjvar ner hela huset! Nu får det se ut så här - och ja, det är klippt, även om det mest ser rufsigt ut.

Om jag ville fortsätta ha det tilltufsat skulle jag bara sluta att kamma det. Det lät i alla fall som ett tidseffektivt förslag. Nästa gång jag lämnar huset ensam blir väl när det är dags för tandläkaren och jag bör väl bli kallad snart. Graviditeter och tänder ska visst vara känsligt, men där har jag en försäkring i så fall. Nu ska vi invänta Lotto-resultatet och Mästerkocken. /Jenny

Jag vägrade acceptera att grejen bara var borta. För det var en omöjlighet att den bara skulle kunna försvinna. Och att övernaturliga krafter skulle finnas är jag inte heller säker på, och i så fall är jag ännu mer tveksam till att de skulle vara intresserade av en påse till en leksaksdammsugare.

Och det fanns en naturlig förklaring: vi hade inte letat ordentligt.

Jag vände uppochned på huset i morse och böjde mig lite längre fram än vad vi måste ha gjort tidigare - och där längst in under nya TV-bänken låg den. Den måste ha försvunnit in därunder i samband med TV-bänksbytet i helgen. Men vi har ju tittat därunder båda två. Fast inte tillräckligt ordentligt tydligen...

Där låg den och hade det gott tillsammans med dammråttorna. Ian satt och slappade i sin stol framför Hopphatten och sken upp när jag plockade fram dammsugargrejen, tog den, sprang iväg till dammsugaren och satte den på plats.

Till och med att dammsugaren fick en puss! Nu behöver inte det här ligga och gnaga längre. Slutkläm: vägra acceptera det som är fel! /Jenny