... efter en händelserik tid. Jons föräldrar for ner för att fira midsommar med oss och vi hade inte alls mycket planerat. Tänkte mer ta det som det kom. Både jag och Jon är lite trötta efter en längre tid där Jon varit mycket på och iväg med jobbet.

Att jobba på vårt eget är inte lika betungande, då kan man lägga upp tiden som man vill. Men Jon hade mycket extra jobb redan innan det blev bestämt att han behövde åka på jobbresa och bli borta i fem dagar, och sedan var det plötsligt midsommar.

Det har liksom gått i ett. Så det ska verkligen bli skönt när Jon går på semester efter den kommande veckan. Då kan vi i lugn och ro ta tag i projektet att måla om huset. Men det är då det.

Idag for Ians farmor och farfar hem igen. De kom som "bara" farmor och farfar och for som mormor och morfar också. Jons systers bebis hade bråttom ut till den här världen och föddes sju veckor tidigare än beräknat.

Nyblivna mamman Eva med lika nybakad bebis.

Men kunnandet när det gäller att rädda för tidigt födda bebisar är ju så bra nuförtiden och allt ser jättebra ut för mamman och den än så länge namnlöse lille killen. Vi hade köpt presenter för länge sedan men kläderna var ju alldeles för stora för den här lille grabben så det blev en shoppingvända till Skövde där vi satte sprätt på både våra egna pengar och de nyblivna morföräldrarnas. ;) Vi köpte flera gulliga pytteplagg - och nu är man ju inte mindre bebissugen precis...

Presenter till Engelbrekt, Nemo, Loke, Sigvard, Alexander eller vad det nu blir för namn.

Vi tvättade upp kläderna i 60 grader som prematuravdelningen på sjukhuset rekommenderade och ett plagg körde jag i en egen 60-graders tvätt för att inte riskera att färga de andra, något som miljövännerna (Jon och svärmor!) i min omgivning kanske inte riktigt förstod sig på...

Nu är kläder, leksaker och gosedjur inslagna och på väg mot pyret (som inte kommer att få vårt fantastiskt fina namnförslag Nemo vad det verkar...). Mormor och morfar ska överlämna presenterna till helgen är det tänkt.

Trist att vi inte kommer att få se honom i kläderna eller snart överhuvudtaget... Ians nya kusin bor ju cirka 87 mil bort.

Vi har under de här besöksdagarna pratat om att grilla men när det gällt det har vi inte riktigt haft vädret på vår sida. Istället har vi blivit bjudna på mat. Gästerna bjuder oss på mat! Så är det ju inte riktigt tänkt, men vi är glada för det.

Gofika på uteserveringen hos Brödboden.

Fika och annat har vi också fått som vi är mycket tacksamma för. Vi har hunnit väldigt mycket under en kort tid. Det brukar bli så, och vi vet inte riktigt hur det går till. Idag, sista dagen, blev grillningen äntligen av, och Jon fick chans att briljera med matlagningen.

Korv, kött, quorn, majs, färskpotatis, halloumi - inget undgick Jon.

Det är ju som det är med dessa avstånd i landet. Ian har sin farmor och farfar cirka 110 mil bort, fast nu är tanken att vi ska komma igång med Skype så att han i alla fall får se dem på så vis. Nästa gång vi ses kanske blir i samband med Ians ettårsdag. /Jenny

Ians nyfödde kusin. Välkommen till världen!

Vi hade inget särskilt planerat under det här farmor och farfar-besöket, så idag hamnade vi huxflux på Minizoo där vi knallade runt och tittade på alla de fina djuren. Tur med vädret igen, regnet kom när vi just kommit hem.

Vi åt en klassiker, sill och potatis, med några andra inslag som västerbottenpaj och ål (och så något mer vegetariskt förstås...). Maten åt vi på altanen tidigare idag, men efter den var vi så mätta att efterrätten fick vänta till senare.

Istället for vi iväg till Balteryd för att få se en midsommarstång och andra saker som hör firandet till. Väl hemma igen, precis innan regnet, blev det tårta. Och tårtan fick godkänt. Till och med av mig.... /Jenny

Nalle firades idag också, den här gången med paket från farmor och farfar. De är nämligen på besök för att fira midsommar med oss. Nalle älskar ju att öppna paket så han var med på noterna. Och han hade nog gärna hjälpt Ian med att öppna hans paket också.

Ian fick en fin tröja och en liten gosing från Olle och Seija och så fick han en annan tröja... Vad ska man säga...? Stackars barn... Och visst syns det att han inte ser glad ut över presenten. Vågar inte ens titta på den. Hahahaha! Roligast var förstås pappret och snöret.

Jag och Linda sågs senast när vi tog studenten, för tolv år sedan alltså, och lovade att vi skulle hålla kontakten. Det var säkert något som man lovade flera. Men på något vis har det blivit så att jag och Linda verkligen fortsatt att höra av varandra. Att få ihop någon riktig träff har aldrig varit aktuellt på grund av boendesituationer och jobb. Nu var Linda hemma i Sverige och hälsade på, annars bor hon (just nu...) i Cork på Irland.

Visst kändes det nervöst att ses efter så lång tid, men när hon väl kom var det som om vi setts mycket oftare. Vad härligt det är med sådana relationer!

Etftersom tiden runnit iväg hade Linda aldrig träffat Jon, Nalle eller Ian. Nalle var som vanligt i början skeptisk till främlingar i hemmet, men mjuknade snart. Ian tog det som vi anade också, och skrek så vi nästan blev rädda att Linda skulle vända i dörren. Men även han artade sig allteftersom. Jon skötte sig också...

Linda hade med sig irländsk choklad till mig och Jon, som ska bli spännande att testa, och så en gullig nallebjörn till Ian, en kramvänlig irländsk vän, som nu heter Patrick.

I dagarna pågår festivalen Uppåner här i närheten så vi gick dit under dagen och tittade vad det var om. Senare på kvällen återvände vi för att se på utomhusbio där på Ånaplan. Vi blev väl dock inte helt nöjda med filmvalet, Hairspray, och såg faktiskt inte färdigt filmen. Ganska gott om mygg också, tyvärr. Vi hade nattat Ian i vagnen för att smidigt kunna rulla iväg till filmen framåt tiotiden, och han sov sig igenom uppståndelsen.

Bio ute var nytt för Linda, men något som var nytt och lite spännande för oss alla vara att klappa en majsorm. Det var en av flera aktiviteter i ett av tälten på Ånaplan. Ormen hette passande nog Majsan och var sju år gammal.

Att klappa ormar hör ju inte till vardagen precis så det var lika bra att passa på när tillfälle bjöds. (Jon vågade faktiskt också, även om han hamnade bakom kameran på just denna bilden.)

Hemma hos oss bjöd vi på mat och fika som vi kunde sitta ute i trädgården och äta. Härligt väder nu ju! Och Linda kunde också få avnjuta sin Coca-Cola-flaska. Stort. ;)

Under en ganska kort tid hann vi med en hel del. När Ian somnat i vagnen för natten passade vi på att spela sällskapsspel men nu satt vi på altanen. Kvällarna är inte riktigt lika varma än. Linda är till skillnad från oss väldigt berest och har varit lite varstans i världen. "På spåret" blev därför spelvalet. 

Det var verkligen jättekul att kunna träffas på riktigt. Roligt att hon äntligen fick träffa resten av familjen också. Nu hoppas vi verkligen inte att det dröjer lika länge till nästa gång. Och än har hon ju inte lämnat landet... ;) /Jenny

Gruppbild!

Och det är faktiskt något att bli till sig för, för jag och Linda har inte setts sedan vi tog studenten 2001. Fruktansvärt länge sedan alltså. Men nu så! /Jenny

Ikväll har vi varit och hälsat på Susanne och Gunta och deras för tillfället nio golden retrievers. Nio! Vi har alltså fått vår dos av den rasen för ett bra tag framöver. Alla hundar var ju förstås charmiga på sitt sätt men de fyra valparna var ju nästintill oemotståndligt söta! Som gulliga snöbollar som rultade omkring. Ian var med och hälsade på och det var ju roligt för honom att träffa fler sötnötar i sin storlek. Det märktes på honom att han också var betagen av valparna. Så mjuka!

Alla hundarna var så härliga och de såg så lyckliga ut! Och vi blev allt lite lyckligare av att vistas bland alla hundarna också för det är något speciellt med djur. De har en tendens att få en att må bra utan att kräva så mycket tillbaka.

Dessa charmbollar behövde man ju bara titta på för att börja le. Så vi låter bilderna tala för sig själva. Sockersöttsvarning!