Igår kväll såg jag och min svåger Johan filmen Jägarna 2. Det är inte varje dag man går på bio och ser en svensk storfilm som är inspelad i mina gamla hemtrakter. Faktum är att det är hela femton år sedan sist, för då hade den första Jägarna premiär. Den såg jag två gånger på Bio 3:an i Piteå, samt en gång till på min pappas biograf Star. Det säger väl en del om hur mycket jag tyckte om "ettan"...

Handlingen i denna uppföljare utspelar sig femton år senare. Polisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) återvänder än en gång till sina rötter i Norrbotten, men han gör det motvilligt. Minnena av vad som hände där uppe plågar Erik, och när ännu ett mord sker i den norrländska glesbygden, hinner tiden ikapp honom.

Återigen är det Kjell Sundvall som står för regin, och handlingen är inspirerad av mordet på pitefödda Carolin Stenvall, som mördades i trakterna kring Gällivare 2008.

Som vanligt när Kjell Sundvall står bakom kameran, blir resultatet bra. Precis som i förra filmen är fotot storslaget. Men det är klart, de norrländska vidderna säljer i princip sig själva, utan några krusiduller...

Trots att manuset på en mängd punkter skiljde sig från de verkliga händelserna, har man lyckats göra en spännande film utan många transportsträckor. Både jag och Johan hade vid ett tillfälle i filmen förväntat oss en liten extra "tvist", men den uteblev. Och kanske lika bra det - det är ju trots allt ingen hollywoodrulle...

Svensk film lider ju ofta annars av stela och konstgjorda dialoger, samt en seg handling där all action händer på slutet. Här är det mer en krypande spänning som byggs upp genom hela filmen, och jag tittade inte på klockan en enda gång under de 130 minutrarna.

Förutom Rolf Lasssgård är Peter Stormare den enda riktigt kända skådisen i filmen. Med detta inte sagt att de andra skådespelarprestationerna på något sätt var dåliga, tvärtom! Det var rätt befriande att inte behöva glo på samma gamla ansikten, kända från alla "löpande band-deckare". På tal om nunor hade Eero Milonoff (Populärmusik från Vittula) filmens kusligaste utseende. Han är säkert jättesnäll och trevlig i verkligheten, men rollpersonen skulle i alla fall jag inte vilja möta i en mörk gränd. Eller i en upplyst heller, för den delen... Brr!

Även om första Jägarna för alltid har en speciell plats i mitt filmhjärta, var denna uppföljare bättre än förväntat. Jag har svårt att tro att det kan bli en tredje film, men man ska aldrig säga aldrig. Vi får väl se om femton år... /Jon

Filmen Neighbor for Sale (org. titel Everything must go) är en film som där Will Ferrell gör huvudrollen som Nick Halsey som har en riktig skitdag! Han förlorar sitt jobb, när han kommer hem har hans fru slängt ut honom - och alla hans grejer på trädgården! Inte helt oväntat faller han tillbaka i sitt alkoholmissbruk...

Det här är den mest allvarliga roll som vi sett Will Ferrell göra även om det finns en viss tragikomik över filmen.

Nicks fru har lämnat deras hus men hon har bytt alla lås och Nick kommer inte in. Han väljer att bo i trädgården bland alla sina grejer. En liten utväg för honom blir att invånarna i Texas, där han bor, har rätt att ha privata loppmarknader i fem dagar i sträck. Han tar hjälp av pojken Kenny, som inte gör annat än att cyklar omkring hela dagarna, att organisera försäljningen.

Det här var en annorlunda film, och den hade det där som gjorde att man ville veta hur det skulle sluta. För Nick verkade ju vara en trevlig kille som allt gått snett för... Tyvärr är slutet litet platt men ändå klart sevärd.

Och givetvis åt vi en massa gott till filmen: cheese balls, chips, godis, champagnesorbet.../Jenny

Hur många lingon finns det i världen? är en mycket annorlunda titel som man inte glömmer i första taget, och det är namnet på den charmiga filmen där bland annat Glada Hudik-teatern medverkar. Den här filmen bygger fritt på teaterns historia.

Filmen handlar om Alex som är totalt misslyckad. Han lyckas inte behålla något jobb och tar inget ansvar alls. Hans flickvän får nog och kastar ut honom och Alex hamnar i Hudiksvall. Där blir han anställd med att arbeta med personer med utvecklingsstörningar. Dessa människor lever efter strikta rutiner och det är korta kommandon som gäller - för det är så det alltid har varit. Deras vardag ser fruktansvärt trist ut. Ett utav momenten som står på schemat, förutom att bland annat stå och klyva ved i tid och otid, är skoknytarutbildning - något som de hållit på med i ungefär åtta år...

Det säger sig självt att Alex kommer att rucka på alla dessa rutiner. Han upptäcker bland annat deras talang - för alla har en talang - att sjunga! Och just deras sång tar han fasta på.

Filmen har en mycket varm och djup ton. Men ibland är det lite för stelt och handlingen rusar fram för fort. Scenerna känns inte naturliga och ibland verkar det som om vissa scener fattas och en del utav de som är med kunde ha varit längre. Men om man bortser från det här lite styltiga händelseförloppet är filmen bra.

Det här är helt klart en utav de mest gripande filmer som jag har sett. Skicka vidare (Pay it forward) från år 2000 slog mig verkligen med häpnad, kanske för att jag inte alls hade förväntat mig att filmen skulle vara så känslosam. En fin film, med ett ännu finare budskap: att det går att förändra världen, även om man bara är elva år.

Trevor (Haley Joel Osment) börjar i sjunde klass och får en ny lärare i samhällskunskap, Eugene Simonet (Kevin Spacey). Den nye läraren ger klassen en läxa som ska pågå under hela året: "Tänk ut ett sätt att förändra världen - och gör det!".

Trevor, som bor med sin alkoholiserade mamma (Helen Hunt), har haft en tuff uppväxt, men om någon säger till honom att något är möjligt så tror han på det. Han kommer på ett sätt att förändra världen och försöker genomföra sin plan. Om han gör tre människor varsin stor tjänst vill han att de tre människorna i sin tur ska göra tre tjänster var för andra människor. På så vis ska goda gärningar snabbt sprida sig.

Men att förändra världen är inte det lättaste... Motgångarna är många men filmen håller hela vägen, ända till det tårdrypande slutet. En fantastisk film som innehåller det mesta: kärlek, humor, sorg och hopp! /Jenny

Igår väcktes vi av väckarklockan och likaså denna lediga dag. Det har blivit tidiga morgnar den här helgen men så har vi hunnit med mycket skoj också. Fast lite trött blir man förstås...

Idag for vi på bio med Hugo och Lova. Men först skulle Nalle ut, sedan frukost, mer nallerastning - i spöregn!, sedan lånade vi bilkudde av barnens farmor och farfar, hämtade barnen, mot Skövde och hämtade ut de reserverade biobiljetterna.

Jag och Jon delade på oss. Jon parkerade bilen och rastade Nalle lite till, medan jag, Hugo och Lova var på Willy:s och köpte godis, gick på stan för att fördriva lite tid, gick till bion, först popcorn-köp och sedan filmen Bilar 2.

Och filmen höll på i runt två timmar. Sedan tillbaka till bilen, bensträckare för Nalle, med McDonald's-sugna barn för att äta och sedan hem med dem igen. Detta företag tog sex timmar från det att vi lämnade vår dörr tills vi var tillbaka igen... Och då blev det en långpromenad med Nalle. Skönt för honom, och för oss också som kunde förbränna lite utav allt gott som vi ätit... Lampbyte på bilen, bloggning, städning med mera - och snart Bingolotto. Puuuuuh!

Filmen då? Vad tyckte vi om den? Jo, den var väl bra men... Det kommer ett och annat men här. Men den var alldeles för lång. 1 timme och 52 minuter. Det var knappt att jag orkade sitta still så länge. Och den här filmen var inte alls som den första. Det här var mer som en Bilar-film à la James Bond med agenter, spioner och flera tekniska prylar. Sedan hamnade Blixten McQueen lite i skymundan av Bärgaren i den här filmen. Filmens story är väldigt invecklad och jag är tveksam till att barn hänger med i alla intriger. Men filmen är välgjord och delvis underhållande. Men... första filmen är sååå mycket bättre! /Jenny

Vi fick mejl från Film2home och Headweb igår som båda gav oss chansen att se Hall Pass innan den släpps på dvd/bd den 14/9. Owen Wilson spelade huvudrollen och han brukar vara okej även om det känns som att han massproducerar lite nu...

Filmens upplägg kändes dock helvrickat! Titeln, "Hall pass", syftar på att en frisedel ges från äktenskapet. Att äkta makar, Owen Wilson karaktär till exempel som dessutom har tre barn, är fria att vara otrogna i samförstånd och helt utan konsekvenser. En helt befängd synopsis som kanske aldrig borde gått från manus till spelfilm. Ljusglimtarna fanns, men storyn blev aldrig trovärdig. /Jenny

Underbar! Underbar film! Så glad och upprymd som jag var när jag lämnade biosalongen efter elva igår kväll var det länge sedan jag var. Senaste var nog när jag reste mig upp från biofåtöljen efter att ha sett Love Actually för tredje gången... (Japp, jag såg den tre gånger på bio!)
Vi for och såg Bridesmaides för vi hade sett trailern och gillat den. Dessutom får filmen bra betyg på IMDb. Och vi hade ändå inget att göra.
Senast, efter sista Harry Potter, lämnade jag Skövde med tårar i ögonen och en känsla av vemod. Det här var precis tvärtom. Glädjetårar och lycka! LYCKA!
Filmen är fantastiskt bra - precis min typ av film. Humor, budskap och kärlek. Både story och rollsättning är riktiga fullträffar och jag hoppas verkligen att filmen får den uppmärksamhet som jag tycker att den förtjänar.

Annie (Kristen Wiig) är filmens huvudkaraktär och hennes liv är ingen större succé, men det kan bli värre. När hennes bästa kompis berättar att hon förlovat sig och ska gifta sig går det ännu mer utför. Tårar och komik varvas och Annie lyckas överträffa sig själv med den ena pinsamheten efter den andra. Ljuspunkten i hennes tillvaro blir dock polisen Nathan Rhodes (Chris O'Dowd), till skillnad från "knullkompisen" Ted som är en riktig skitstövel.
I den här filmen finns många hysteriskt roliga scener och fastän det inte var många i salongen så skrattades det som om det vore fullsatt!
När Annie ska få Nathan, som sitter i sin polisbil, att uppmärksamma henne tar hon till det ena knepet efter det andra när hon gång på gång kör förbi honom. Då skrattade jag så jag fick ont magen!

För att inte tala om när matförgiftningens diarré och illamående sätter in - mitt i den posha klänningsaffären!

Bridesmaids är riktigt bra underhållning - det var länge sedan som en sådan här skrattfest såg dagens ljus! ALLA borde se den, för det är inte en "tjejfilm". Jon uppskattade den också väldigt mycket. Rekommenderas varmare än mycket annat just nu! /Jenny

Om någon tycker att vi ser många romantiska komedier, så stämmer det helt och hållet! How do you know är en i raden...

Reese Witherspoon spelar Lisa, en softball-spelare som blir petad från USA:s landslag. Hon hamnar i en mindre livskris och flyttar i samma veva ihop med baseball-stjärnan Matty (Owen Wilson), en rolig, pratglad och bekymmersfri playboy.

Det hela kompliceras av att Lisa träffar George (Paul Rudd), en affärsman med en egen kris att hantera. Han står nämligen under granskning av åklagarmyndigheten, misstänkt för bokföringsbrott. George blir kär i Lisa, och det hela utvecklar sig till ett triangeldrama - fast givetvis småputtrigt komiskt och romantiskt...

Filmen är regisserad av James L. Brooks, som också gjort Livet från den ljusa sidan. I den hade Jack Nicholson huvudrollen, och han dyker upp även här som Georges vresige gamle far Charles, grundaren av företaget som George jobbar för.

Jag märker många likheter mellan dessa två filmer, förutom Jack Nicholson som ju alltid är sevärd, (även om han inte är i närheten av sin största rollprestation i På heder och samvete från 1992). Och på tal om liknelser...

En annan romantisk komedi som vi nyss såg men aldrig recenserade var The Switch - pappa på burk med bland andra Jennifer Aniston. Ingen av de två filmerna har fått något högre betyg på IMDb, men i valet mellan dessa vinner How do you know, mest för att Owen Wilson som vanligt är bra. Filmen är en sevärd bagatell som mest troligt inte kommer hamna i vår filmhylla. /Jon