Graviditeten är nu fullgången och nu skulle inte bebisen räknas som för tidigt född. Det känns ju bra att veta och även om det skulle kunna ske närsomhelst nu så känns det ändå som att det är många långa, tunga dagar kvar. Bara att vara vaken så här tidigt en lördagsmorgon känns ju onödigt... Men magen lät mig inte sova så gott i natt heller. /Jenny

Fram och tillbaka med detta vädret, men oj så skönt det var att få se lite ljusa strålar. Det gjorde även mina fortfarande blommande och tomatbärande plantor gott. De vill verkligen inte ge sig. 

Och idag tog det inte emot lika mycket att lämna och hämta Ian på förskolan. Till och med att det efter lämningen blev en promenad till Netto. Inte för att jag behövde något särskilt utan mest bara för att.

Och det gick ju bra att fördriva tiden där. Hittade bland annat billiga tavellister som ska bli en enkel bilbana ner i leksaksförvaringen hade jag tänkt. Men vi får se.

Igår kom tankar igång på att få till en sänggavel också då vi mer och mer har börjat sakna en i och med sängköpet. Jag har några idéer som jag hoppas Jon kan hjälpa till att förverkliga.

Som väntat var inte bilen klar idag så Jon cyklar och åker buss till jobbet, men imorgon kanske de hör av sig. Det skulle ju i alla fall kännas skönt att ha den hemma till helgen. Inte för att jag tror att bebisen kommer att göra en tidig entré, men idag återstår det 23 dagar till beräknat datum.

Det känns ju som att det lika gärna kunde vara 123, för utav alla delar av en graviditet så tycker jag den sista tiden är den värsta. Det är så tungt och klumpigt och man är så långt ifrån smidig som går, det trycker neråt och gör stundom ont, det trycker uppåt och magmunnen stängs typ aldrig, sammandragningar titt som tätt, det är svårt att sova, svårt att vara vaken, svårt att inte tänka på det som komma skall - kommer ju att göra så fruktansvärt ont! - och så finns det ju en viss oro för att något skulle kunna gå fel...

Att få barn alldeles för tidigt är väl ingen höjdare det heller, men fy sjutton för den sista tiden av graviditeter alltså. Jon har berättat att han inte riktigt trodde på att Isa var på väg när vi for in till förlossning där på beräknade dagen. Han hade tydligen förväntat sig att vi skulle få åka hem igen. Jag måste ju ha varit väldigt bra på dölja hur jävla ont det gjorde... Det här var första vaginala förlossningen och från det att vi ringde på förlossningen (Jon bankade pinsamt nog på rutan...)  tog det 5,5 timmar innan Isa var ute. Hoppas ändå på att det går lite fortare nästa gång.

Sedan har jag ju aldrig varit förtjust i att amma heller. Båda är ju helammade i sex månader för att sedan "avvänjas", men även om själva amningen har fungerat i sig så har det aldrig varit något som jag blivit förtjust i. Det har inte varit så där mysigt som vissa tycker.

Mest känt mig bunden till att vara en matstation närsomhelst och varsomhelst på dygnet. Eftersom Ian förlöstes med snitt och Jon har astma så kändes det särskilt viktigt att amma Ian, men även med Isa, och planen på att amma finns även för denna bebis. Jag vill ju att det ska fungera och första mjölken finns redan. Inget utav barnen gick ens ner i vikt under deras första veckor, så kanske att strul med mängden mjölk inte kommer att dyka upp i alla fall. Sedan ska ju barnet få till tekniken osv. så det finns ju en del annat ändå.

Och framförallt så är väl amningen något som det ändå kommer att dröja länge till - DEN MÅSTE JU UT FÖRST!!! /Jenny

Det varnas för hårda vindar. Igen. Henry, Tor eller vad den här stormen nu heter... Tappat ordningen på dem. Och regnigt. Igår snöade det och det var ju helt meningslöst då den försvann lika fort och bara lämnade en massa slask och gyttja. Ian är på förskolan och jag tänkte ta det lugnt med Isa under förmiddagen.

Jag har kommit in i perioden av graviditeten då jag sover fruktansvärt dåligt. Vaknar om nätterna och kan inte somna och ligger vaken i flera timmar. Och det är ju inte så att jag kan ligga och vila i alla fall för det går inte. Jag vrider och vänder på mig och hittar ingen bekväm position. Så onödigt, för det är ju nu som krafter ska börja samlas. De små är förstås onödigt pigga istället och imorse hann allesammans vinka av Jon innan han for till jobbet.

På lördag räknas graviditeten som fullgången, enligt appen. Bara att komma ut då. Jag försökte locka ut bebisen imorse, men fick tydligen inte använda Ians bilar som lockbete. ;)

Fast om förlossningen skulle dra igång under de närmsta dagarna så får det bli ambulans till sjukhuset. För nu har vi tid för inlämning av bilen på verkstaden för service och reperation. Bland annat kamrems-byte. Trist, men bättre än när hela motorn går sönder förstås.

Och skönt att ha bilen i ordning framöver. Det är ju inte långt kvar, eller jo..., tills Jon går på föräldraledighet och kommer förhoppningsvis att vara lite ledig lite innan bebisdags. Fast det är en klen tröst så här en mulen, blåsig, regnig och tråkig tisdagsförmiddag... /Jenny

Återstoden av snögubben...

Den mesta av snön försvann idag, det blåste ganska torrt (förutom i vår leråker till trädgård då...), solen sken vackert och det var nästan så jag blev sugen på att börja vårstäda altanen. Men nu fanns det annat som pockade på uppmärksamhet den här dagen. Dags för bilbesiktning, då vi vill ha ordning på bilen innan racerfärden till förlossningen ska bli av.

Ingen av oss trodde väl att den skulle klara sig, men minibussen överraskade och gick igenom, bara en felkod som måste släckas, men inget som krävde ombesiktning. Nu ska vi ändå lämna in den för service då det är annat som ska ordnas på den, men skönt att det inte blev mer ändå.

"Godkänd" blev även min graviditet. Tid för förlossningssamtal idag i vecka 35+5, men jag hade inte så mycket att tillägga där. "Jag vill komma hem med bebis och det fort", typ. Infart i handen ger mig rysningar men det blev en sådan med Isa och jag fixade det och lutar väl åt att bli det även den här gången. Men inte för GBS, utan för att om t.ex livmodern inte drar ihop sig (kunde visst krångla för omföderskor). Vi får väl hoppas att jag är så upptagen med att ha så där fruktansvärt, otroligt, obeskrivligt, fasansfullt ont då med så det inte känns som att just det spelar någon roll.

När det kommer till smärtlindring så är jag i första hand mest intresserad av lustgas, fast måste det bli något annat så får det bli så och måste det av någon anledning bli snitt igen så får det bli så. Jag är öppen för det mesta (utom de där där magiska 10 centimetrarna just nu då...) och vill helst bara få ett avslut på graviditeten - självklart ett positivt sådant.

Värdena hos barnmorskan såg bra ut och nu hade sf-måttet ökat med en centimeter till 34 cm på en vecka, blodtrycket var 120/70 och det som fortsätter att sticka ut är blodvärdet. När jag skrevs in låg det på 108 för att vara nere på 97 och vända upp till det senaste som var 124. Tillskottet av B-vitamin har verkligen gjort skillnad, men det känns tungt med allt det extra, varma blodet. Blir lätt andfådd och svettig...

Däremot har bäckensmärtan blivit mycket bättre och kanske att jag kan tacka nya sängen för det, för den är verkligen otroligt skön. Det var verkligen ett fynd! En helt ny säng, 210*210, med en hel bäddmadrass, som är vändbar efter varmare och svalare väder. Och sängarna har dessutom inställningar att göra efter hur hård den ska vara. Helt nytt Wonderland-paket från Sova för bara 4200 kr (Jon var väldigt duktig på att pruta!) och det på grund av strul av leverantören till en privatperson. Tack för det och tack Blocket.

Vid lunch for Jon till jobbet för att vara där resten av arbetstiden och hämtade Ian på förskolan. En fröken kom ut i kapprummet (varning för skryt av stolt mamma!) och berömde vår härlige kille för att han var så artig. Det värmde verkligen att höra hennes fina ord och jag var ju inte sen att skvallra för Jon som förstås blev lika stolt.

Som vanligt nuförtiden så blev det vila på eftermiddagen och när Jon kom hem for vi för att uträtta ärenden i Skövde. Så den här dagen gick den med och det är sååå skönt att det är fredag imorgon. Min förkylning vill inte helt släppa taget, men kanske efter lite vila under helgen så... /Jenny

Att mitt immunförsvar blir sämre under graviditeterna, och även under amningen, har varit påtagligt. Den här gången klarade jag mig ganska länge ändå, och den här förkylningen kunde ha blivit mycket värre också för den delen. Men häromdagen låg jag ganska utslagen och var iväg till La la-land några gånger. På 1177 står det om immunförsvaret under graviditeten... även om jag just nu inte skulle ha något emot att "stöta" ut bebisen. ;)

Ian har varit lite dålig också och Jon har fått vabba. Jon har väl inte känt sig helt hundra heller, men friskast sköter resten av oss. På förskolan går det magsjuka och det känns bäst att hålla Ian hemma tills han verkligen är helt frisk, så han inte är mer utsatt för att dra på sig det också. Nu tänkte vi sikta på att hålla oss friska typ resten av våra liv. Och igår när jag fyndande på halvapriset-reorna hos klädaffärerna Rydéns och Family House kände jag mig faktiskt riktigt pigg. ;) /Jenny

(Jon tillägger att han anser att prioriteringsordningen på dessa ska kastas om...)

Bäst att låta kvinnan själv berätta.

Nämn heller aldrig storleken på magen.

Och sista tiden är den värsta.

Och där är vi. :) 

Ännu en vardagsvecka har passerat. På Ians förskola fortsätter de att "varna" för magsjuka, men vi fortsätter att klara oss. Känns dock bara som en tidsfråga... Jon har känt sig lite förkyld, men vi tar hellre snor än spyor, och han har orkat med att vara på jobbet. Tyvärr ställer även snor till det lite grann och helgens planerade besök för bebisgos vågar vi oss inte på.

Men i det stora hela blev det ändå en vardagsvecka som avslutades med bra besked. I onsdags hade jag besök på MVC och innan det lämnades Ian och sen skulle han hämtas. Promenaderna fram och tillbaka med vagn i det taskiga underlaget gjorde ju att foglossningskänningar kom som ett brev på posten. Nåja, värre var det med tankarna som mätningarna av magen satte igång.

Vi har på lite närmare håll än Familjeliv tagit del av hur det kan gå när magmåttet inte ökar... Med det i bakhuvudet så växte oron kanske snabbare än nödvändigt, samtidigt som måttet är mindre nu än med både Ian och Isa i samma vecka. Att igår få bekräftat med ett ultraljud att allt står rätt till gjorde verkligen att det känns bättre - och det första vi köpte efter kontrollen var en spjälsäng att ha i sovrummet. Barnens gamla får stå kvar i bebisrummet för det kändes smidigare med två. Att bebisen dessutom verkar väga mer än normalbebisen vid samma tidpunkt får oss att inbilla oss att det inte behöver bli en övertid på två veckor den här gången. Men man kan ju aldrig veta, bebisen är i alla fall inte för stor, fast en fyrakilosbaby kanske det blir.

Det är hyfsat städat, tvättat och andra tråkigheter avklarade samt påfyllt med ved så nu gör vi helg. Några sovmorgnar räknar vi inte med, men gott att äta ska det bli i alla fall och vi har redan börjat. Nu behöver jag ju inte oroa mig för magmåttet mer... och Jon behöver nog kuckelimuck-medicin. ;) /Jenny