Ikväll sprangs det för sista gången under Höstterrängen som anordnats av Tibro AIK Friidrott. Det känns som att det var nyss vi började, men fem gånger går fort.

Barnen har kämpat på bra och sista gången innebar medaljutdelning. Men Ian tog av sig sin lika fort som funktionären trätt den runt hans hals. Han har ju aldrig varit så förtjust i medaljerna han fått när han sprungit - festisen var bättre! Och Isa erkände sen att hon favoriserade något annat framför medaljen också - och det var varmkorven! Hahaha!

Nu när det är färdigt med springandet i Rankås så har vi i alla fall Familjegympan kvar under hösten, och vi har betalat in för två gånger i veckan för att ha något att göra med barnen framöver. Men att hitta på saker att göra har ju inte varit något större bekymmer för oss, så vi har självklart fler saker på gång också!

Familjecentralens framtid har länge varit oviss, men nu blir det socialtjänsten som tar över från BUN och aktiviteter kommer att fortsätta att hållas i lokalerna. Men först när den nya aktören kommit sig tillrätta och gjort de förändringar som de anser att de behöver. Kanske blir inte skillnaden så stor från innan, men nu ska det i alla fall hållas stängt för någon månad framöver.

Att verksamhet för föräldrar som har sina barn hemma kommer att forsätta är ett väldigt bra besked. Det är ju toppen för mig att ha en miljö liknande en förskola att gå till med Isa och även Loe.

Men där det finns en början finns det också ett slut, och idag var det avtackning för kvinnan som till mångt och mycket ligger bakom det som gjort Familjecentralen till vad den är idag. Hon väljer att gå vidare mot nya utmaningar inom samma område och det kommer säkert att bära fin frukt även det.

Förhoppningen är att det som hon byggt upp nu ska vårdas, kanske även öppna nya dörrar i och med överlämningen av ansvarig, och att det ska fortsätta att vara en plats som är öppen och givande för alla.

Jag har trivts med Familjecentralen och särskilt det öppna med verksamheten. Friheten att komma och gå eftersom hur det passar, men ändå tagit för givet att det funnits ett ställe att gå till med barnen har jag uppskattat. Och inte bara för barnens skull utan även för att träffa föräldrar, nya som gamla bekantskaper.

Så visst vemod infann sig denna dag, för den var ju inte som alla andra. Slut eller början? Eller kanske mer slut och början? Det blir aldrig detsamma, men säkert bra ändå får vi hoppas. /Jenny