Trettio veckor avklarade och jag går in i vecka 31. Men det är ju fortfarande långt kvar och förutom att jag blir klumpigare och klumpigare så har det inte hänt så mycket sen senaste rapporteringen. Försöker att undvika golvet så mycket som går. ;)

Det blir en del toabesök om nätterna och det stör förstås (förutom i natt då jag passade på att spela Santa Mission när jag ändå var uppe och vann en 50 cl Coca-Cola, så ryktet att de släpper sina suprise package vid midnatt stämmer nog).

Sedan tidigt i graviditeten har jag sovit med en kudde mellan knäna och även tänkt på att inte ha handlederna böjda och än så länge finns inga känningar av karpaltunnelsyndrom.

Foglossningen märks av då och då, men kunde vara mycket värre. Funderingarna på ifall bebisen har vänt på sig eller ej har dykt upp då det känns lite konstigt. Och bebisens hicka har märkts av så långt ner.

Stödstrumpor har jag dock helt glömt av att använda. ;) Men folsyra, b-vitamin och järntabletterna håller jag bättre koll på.

En viss oro för förlossningen finns ju förstås. För som med Isa så vet man ju vad man skulle gå miste om ifall något skulle gå fel. Så det är inte smärtan som skrämmer, utan mer det runtomkring. Det är ju så mycket som kan hända... /Jenny

Idag är det nio år sedan som vi hämtade hem Nalle från omplaceringshemmet. Ett av de bästa besluten vi någonsin tagit. Imorgon blir han 12,5 år gammal och som många av er vet så är Nalle långt ifrån frisk. Sedan 2009 har han gått på den högsta dosen smärtstillande och ingen, inte ens veterinärer, har väl egentligen trott att han skulle vara med oss så här pass länge. Vi har ju självklart hoppats förstås! Nalle har drabbats av lite olika bekymmer, men som han ändå tack vare medicinering, foder, p-sprutor och annat inte märker av. Nu är han ju ingen ungdom längre och vi kan ju inte begära att han ska vara som när vi hämtade honom. Han sover mer, snarkar högre, orkar inte busa lika mycket, tar sig dock fortfarande gärna upp i soffan och gnistan finns där! Någonstans känns det dock som att det kan ta slut närsomhelst, och vi får vara tacksamma för de dagar vi får tillsammans. Bara vi slipper att bli de som måste fatta något avgörande beslut... Hoppas att det blir livet som får ha sin gång. /Jenny