Det verkar som att vi ska få snö imorgon. Och det var ju verkligen på tiden. När vi ändå var på vinden idag (råkade visst börja kika lite på bebissakerna...) så hämtade vi ner barnens vinterleksaker. Det vore ju inte alls dumt om barnen och Nalle kunde bränna lite energi med snölek! Provsittningen fungerade fint i alla fall. /Jenny

Ja, varför dra ut på det? Julpyntet är undanstökat och allt ser ut som vanligt igen. Bara belysningen i trädgården som får vara kvar för att det är så mörkt ute. Ingen snö i sikte alls.

Det kändes väldigt skönt att få undan alltsammans och nu vill vi börja förbereda för bebisen istället. Men får väl dra lite på det.

Större delen av julafton tillbringade vi i Jul i gemenskap i kyrkan. Ett upplägg som vi tycker är väldigt lugnt och smidigt. Barnen kan leka av sig, det serveras mat, tårta och det finns godis och frukt, ett quiz anordnades också (och vårt bord vann så vi fick vara först ut på tårtan - väldigt uppskattat när vi tillsammans hade flera barn som då slapp vänta), de vuxna fick varsin chokladask och så kom Tomten med en julklapp var till barnen.

På eftermiddagen åt vi ett minijulbord hemma och så kom Tomten en gång till och stillade Ians väntan.

Isa blev först lite rädd för Tomten, men inte Ian. Det fick dock sin förklaring idag för när jag gick igenom gårdagens bilder så sa inte Ian att han var på samma bild som Tomten, utan som Johan. Och det var just morbror Johan som var Tomten. Får väl lösa det bättre till nästa år då...

Barnen fick sina klappar och för Isa tog det lite längre tid att öppna dem. Nalle var snabbast, för självklart fick han några julklappar också. På sistone har Ian ofta dragit igång leken camping med Isa i källaren. De packar sina ryggsäckar - mest med de otroligt viktiga campinggrejorna Duplo - och beger sig iväg på camping in i lektunnlarna och sover i lektältet. I julklapp fick Ian ett Bilar-kupoltält och de fick varsin sovsäck, så nu kan de fortsätta sin lek. Och kanske glömt alltsammans till i sommar för att tränga in två vuxna, tre barn och en hund i ett tält är inget som lockar...

Jon har under de åren som vi haft barn fått en almanacka med bilder på sig själv och barnen att ha på jobbet... så han kan sakna dem ännu mer. Och självklart fick han en den här julen också. Nu blir det ju lite konstigt i och med att det blir många månader då Loe kommer att finnas men inte vara med på bild. Får hoppas på mycket pappaledighet så han ser dem allesammans live istället. Drömvinsten, tack.

Vi fick den lugna julafton som vi hade hoppats på och siktar helt klart på samma plan för nästa år. Men dit är det långt... Ska ju en sväng förbi förlossningen först. Bland annat. ;)

Redan på förmiddagen var julstöket baklänges avklarat och på eftermiddagen var vi bortbjudna till kompisar och deras barn på god fika. Barnen lekte mer än de fikade och vi vuxna tvärtom. De hade julsakerna framme och en del i julväg kvar och såg mysigt ut och lät trevligt, men det var ändå inget som jag saknade när vi kom hem igen.

Här är julen förbi, även om det kommer att bli en extra julklappsutdelning när barnens farmor och farfar kommer, men då kör vi inte julfirande utan nyårsfirande istället. Men mest blir det nu nedräkning mot bebis, för efter nyår är alla de här högtiderna som skulle klaras av innan leverans över. Imorgon börjar vecka 32 (31+0) - så segt nu...  /Jenny

Vi hoppas att ni har en fin julafton!

Och här kommer årets julkort från oss till er allesammans! Vi har ju inte en elva riktigt än, även om somliga skämtat om att vi är på väg mot ett fotbollslag. Det återstår att se... Man kan ju spela sjumanna först. ;)

Idag är det nio år sedan som vi hämtade hem Nalle från omplaceringshemmet. Ett av de bästa besluten vi någonsin tagit. Imorgon blir han 12,5 år gammal och som många av er vet så är Nalle långt ifrån frisk. Sedan 2009 har han gått på den högsta dosen smärtstillande och ingen, inte ens veterinärer, har väl egentligen trott att han skulle vara med oss så här pass länge. Vi har ju självklart hoppats förstås! Nalle har drabbats av lite olika bekymmer, men som han ändå tack vare medicinering, foder, p-sprutor och annat inte märker av. Nu är han ju ingen ungdom längre och vi kan ju inte begära att han ska vara som när vi hämtade honom. Han sover mer, snarkar högre, orkar inte busa lika mycket, tar sig dock fortfarande gärna upp i soffan och gnistan finns där! Någonstans känns det dock som att det kan ta slut närsomhelst, och vi får vara tacksamma för de dagar vi får tillsammans. Bara vi slipper att bli de som måste fatta något avgörande beslut... Hoppas att det blir livet som får ha sin gång. /Jenny

Vi hade tänkt spara på det julpysslet till helgen men just nu händer det inte så mycket så vi kastade om lite i planeringen. Den färgstarka plastgranen fick flytta ner från vinden i eftermiddag och eftersom Jon på flera, flera, FLERA! sätt antytt att han inte vill (kanske inte orkar, svagis!) bära upp ekbordet på vinden så fick det stå kvar.

En kompromisslösning och vi tog helt enkelt bara bort en sektion på granen och ställde den på julgransmattan PÅ bordet. Jon slapp bära och dessutom fick Nalle behålla sitt lilla krypin som han gjort sig under bordet... som synes på bilden nedan. "Isa, do not turn around. Aaaaaaahhh!"

Det dröjde lite innan barnen kom igång med pyntandet. Isa skulle undersöka julgranskulorna på sitt sätt (det vill säga utan att sätta dem i granen) och Ian ville se klart Blaze och monstermaskinerna, men sen så (kom Ian igång och satte tusen kulor på en och samma gren).

Ian nämnde något om att han ville ha en grön gran, men så blir det inte. Däremot skulle vi vilja ha en genomskinlig ljusslinga för nu är den vi har lite för iögonfallande. Men sak samma, den ska ju inte stå där för alltid. Tack och lov.

Vi passade även på att låta barnen prova sina julkläder: Ians pepparkaksgubbedräkt och Isas tomtenissa. De passade bra och vi är någorlunda redo för luciafirandet på förskolan. Självklart blev det några foton knäppta och det är bara på ett som det ser ut som att Ian försöker strypa Isa... Det hamnade dock i papperskorgen.

Men det här är alltså INTE vårt julkort. Bara ännu en sak mindre att ta oss för i helgen. /Jenny

För sju år sedan, den 30 november 2008 som sammanföll med första advent, blev vi herr och fru. Då hade vi redan varit tillsammans i sex år, så vi hade ingen brådska med varken giftemål eller barn. Ian, vår förstfödde, kom under året vi firade tio år tillsammans. 

Vi ville gärna att Nalle skulle vara med på bröllopet och kommer att vara evigt tacksamma till prästen som mitt i adventsfirandet infriade vår önskan och tog sig ut i skogen för att viga oss. Det var kanske en lite galen idé att gifta oss ute i mörkret en kylig eftermiddag den sista november men det blev ett väldigt vackert minne som vi kommer att bära med oss tills demensen slår till.

Under detta år förlorade jag min farfar och bara några månader senare även farmor. Två personer som jag stått väldigt nära. Och den 30 november, "andersdagen", var deras bröllopsdag som vi valde att ta över. De hann fira ett sextiotal bröllopsdagar tillsammans och vi siktar väl på minst lika många.

Under sju år har det hunnit hända en hel del: ett antal flyttlast har gått fram och tillbaka flera gånger om och ett par otroligt fina ungar har nått oss längs vägen, och en till är på gång, och det enda som jag fortfarande får på mig från den där dagen är raggsockarna och tiaran. /Jenny

Tillbaka på "brottsplatsen", nu fler till antalet.