Mejl och sms ramlar in om de pågående reorna. Och visst blir man sugen. Särskilt när man ser alla billiga babykläder och saker. Jag skulle ju gärna vilja klicka hem en massa billiga plagg. Och ännu fler om vi hade vetat om det är en pojke eller flicka vi väntar. På vårt sjukhus har de sedan Ian ändrat, och nu berättar det vilket kön bebisen har. Om det går att se vill säga. Vi vill veta!

Någon reatur har det inte blivit. Jag blir ännu lättare illamående bland folk. Det blir för många intryck för sinnena. Men det ska väl gå över. Dock har det blivit några hemklickningar. Vi hade ett presentkort på Lekmer, sedan är det bebisar på gång att födas runtomkring oss, så det blev några presenter.

En riktig babyboom väntar nästa år. Vi vet om runt ett femtontal par som väntar smått, och säkert tillkommer fler som inte givit sig tillkänna än...

Jag hade ju lätt kunna plockat i ännu fler saker än bara bebisgåvorna i kundvagnen, men det känns som om vi måste besinna oss lite. Det är ju sååå långt kvar, och vi har ju lite andra utgifter att tackla först.

Jon har i alla fall hittat en lite försenad julklapp från Clas Ohlson som är på väg häråt. En borrmaskin som förhoppningsvis kommer att fungera bättre än den han har. Bra pris nu! Han behöver bättre verktyg så som han nu sliter ut de han har, och som kanske inte var av någon vidare kvalité från början. Dessutom kan vi använda batterierna till grästrimmern i sommar. Vi planerar framåt. Jag slängde med bland annat några nya badhanddukar i beställningen, för det behövde vi ju ändå.

Men vi ska väl försöka komma iväg till Ullared under tidiga våren och kan få möjlighet att shoppa loss ordentligt där. /Jenny

Psst... Men har ni några superbra tips på något riktigt fyndigt får ni ju förstås gärna lämna en kommentar... ;)

Vi föll för reklamen. Men ljuset är himla fint och det luktar precis lagom mycket och gott. Extra mysigt blir det förstås när ljuset börjar skifta i olika färger när man tänder det.

Ja, den fysiska biten med spermier och ägg hoppas vi att ni har någorlunda koll på, annars får ni väl hyra en film eller nåt. (Fast när vi följde Musikhjälpen fick vi reda på att det ändå är skrämmande många tjejer och pojkar i världen som inte vet hur det fungerar. Jorå, vi skänkte en slant.) Det här inlägget ska handla om hur vi blev med barn den här gången.

Precis som med Ian använde vi oss av ägglossningstest. Med honom hade vi noll koll utan test när det var tid för befruktning, men efter förlossningen hände något med kroppen. Och hormonerna var väldigt tydliga med när det var lämpligt läge. Jon hade nog inget emot att känna sig så där åtrådd... Ägglossningstesten hade kanske inte varit nödvändiga i det här fallet över huvud taget - och faktiskt att de bara förvirrade oss.

Minns ni att jag fick en urinvägsinfektion som jag hörde av mig till Vårdcentralen om för det var så besvärligt? Fredagen den 11 var jag där och fick antibiotika och det utfördes även ett graviditetstest eftersom vi faktiskt försökt skaffa barn. Vi var ju dock ganska övertygade om att det inte skulle bli positivt men ifall. Det var också negativt.

Men nu till det lite mer märkliga. Onsdagen den 9 oktober hade mina hormoner börjat göra sig tillkänna - och ingen var plötsligt snyggare och sexigare än Jon, för att inte tala om tillgänglig. Ett ägglossningstest visade också att kroppen hade rätt. En stegring visades. Samma sak dagen därpå, men här började ju UVI:n att krångla med mig.

Vid tidigare tester har det inte räckt med att de båda strecken är lika starka, det ena måste vara starkare för att påvisa ägglossning hos mig. Det hann aldrig hända, för när jag började med antibiotikan var det som om allting plötsligt avtog.

På fredagen var allt borta. Vi trodde att ägglossningen då kommit av sig, att den blivit "skrämd" av urinvägsinfektion och antibiotika. Vi är ju medvetna om att ägglossning kan utebli vissa månader, men vi fortsatte att testa ändå. För vid de tidigare gångerna hade stegringen pågått mycket längre än vad den gjorde nu, och så tyckte vi att de här strecken var för svaga. Men som tur var hade vi ju vidtagit vissa lustfyllda åtgärder ändå. Innan infektionen vill säga, för sedan var det verkligen inget som lockade.

Dagarna gick och då och då gjorde jag ett test bara för att. Egentligen gick jag ju mer och väntade på nästa menstruation så en ny nedräkning kunde börja. Att ägglossningstest kan visa på att mens är på gång hade vi också tagit reda på. Det här var det fjärde försöket efter att vi fått klartecken från sjukhuset att det var ok att skaffa barn trots att det inte gått så lång tid efter som det stod i förlossningsjournalen. 

Så när testen runt den 23 oktober började visa en stegring var vi inte helt säkra på om det var mens eller ägglossning. Bäst att ta det säkra före det osäkra. Men... nu var det ju så att dagen därpå skulle vi åka iväg till Sundsvall på släktträff. Himla olägligt! Men flera test visade samma sak. Något var på gång. Eller som vi inte trodde, eller vågade tro, hade redan hänt. För att sammanfatta det hela så kan vi väl säga att det inte bara var Ian som höll oss vakna där på hotellrummet...

Nu så här i efterhand var det ju "onödig sömnbrist". Testen fortsatte att vara säkra på sin sak och de blev positiva, positiva, positiva... Men jag fick aldrig min mens. Istället for vi hem och på eftermiddagen på söndagen gjorde jag ett graviditetstest istället. För de ska ju inte påvisa annat än just graviditet. Det blev ett svagt utslag, men vi vågade väl inte bli glada för det. Nu så här i efterhand ser det förstås ganska tydligt ut.

Det här var inget sådant där testa-tidigt-test, så för att verkligen räta ut alla frågetecken begav vi oss ut på jakt efter ett sådant. Och känslan när även det visade positivt var otrolig. Vilken lycka! Ett nytt litet mirakel hade börjat växa i min mage.

Det viktigaste är ju förstås att vi blivit med barn. Men den här gången, olikt med Ian, kan vi inte säga exakt på dagen när ägglossningen skedde. Men de där små rackarna kan ju överleva ett tag - och tydligen var en urinvägsinfektions-antibiotika-miljö inte så himla ogästvänlig ändå. Märkligt ändå att det den här gången bara räckte med en gång - och vi fattade det inte ens förrän långt senare. Nu finns det däremot mer tydliga tecken... /Jenny