Att mitt i livet tänka på döden är kanske inte så upplyftande, men jag och Jenny har pratat en del med varandra om hur vi vill tas omhand efter att vi lämnat jordelivet. Vi vill inte att sorgen och saknaden ska tyngas ytterligare av en massa praktiska frågor, då mycket går att samtala och bestämma om innan. Därför har vi fyllt i Vita arkivet, där vi beskrivit våra önskemål kring begravningen och annat, för att underlätta något för våra efterlevande.

Nyligen hörde vi talas om ett nytt sätt att gravsättas, Rest in tree. Det är en begravningsbyrå som tagit fram en metod där askan efter kremering blandas med olika näringsämnen i flytande form, och sedan trycks blandningen ned cirka två och en halv meter ner i jorden. På så sätt kan man få finna sista vilan under exempelvis sitt favoritträd, och så småningom på sätt och vis även bli en del av det.

Detta nya sätt att begravas på tilltalar både mig och Jenny. Det är en väldigt fin tanke, fast än så länge är det hela oprövat i Sverige. Bara ett fåtal får tillstånd att sprida en anhörigs aska på en alternativ plats, som i havet eller en stor sjö, och allra svårast är det att få tillstånd att sprida askan på land. Men samhället förändras och jag är säker på att det inte dröjer så länge innan man för evigt kan vila vid ett träd. /Jon

Ser du dessa vissna löv,
vissna löv i vinden -
så är jag ett visset löv,
visset löv i vinden -
Döden skall mig fatta
I sin gamla kratta -
...Åh, jag är väl ännu röd,
ännu röd om kinden -
fast jag är ett visset löv,
visset löv i vinden.

- Nils Ferlin, ur "En döddansares visor" (1930)