Jag saknar er så mycket. Dagarna som passerar utan att jag inte tänker något på er är få. Det finns så mycket som påminner mig om er, och ni lärde mig så mycket och gav mig så många härliga minnen.

I somras växte det rabarber i trädgården och jag tänkte tillbaka på den gången då du farfar, tog ett stort blad, höll det framför ansiktet och var "rabarbermonstret", och äpplena i trädgården påminner om ditt äppelmos farmor - inget äppelmos smakade godare än ditt. Bullarna var också bäst, och jag är väl knappast ensam om att tycka att dina köttbullar var fantastiska. 

Ibland glömmer jag bort att ni inte finns med oss längre, fastän sex år har gått. Ibland inbillar jag mig att jag ser dig komma på din cykel, farfar. Kanske på jakt efter en burk att panta...? Ibland inbillar jag mig att du är hemma i köket och sitter och tittar på dina fåglar, farmor. Du tyckte ju så mycket om dem, och givetvis luktar det mat eller nybakat i ditt hem.

Men det är bara ibland. Oftast önskar jag att ni fortfarande fanns kvar hos mig. Jag hade så gärna velat att ni skulle ha träffat mina barn, Ian och Isa. De är så fina och jag älskar dem över allt annat.

Idag var de med till Minneslunden och när de blir äldre ska jag berätta om er. Jag kommer berätta att ni var de finaste och mest generösa människor jag mött. Jag kommer att läsa Ferlins dikter för dem. Jag kommer förklara att man aldrig kan ta för mycket smör när man lagar mat eller bakar.

Jag älskar er och är så tacksam för alla stunder som vi fick tillsammans. Jon är också tacksam, det vet jag. Han kom att se på er som sin farmor och farfar också. Vi älskade båda att vara hos er. Och jag kände mig mer som hemma hos er än någon annanstans. Så mycket blev aldrig mer detsamma efter att ni försvann.

I eftermiddag tände jag ljus och tänkte om möjligt ännu lite mer på er. Livet fortsätter, det går vidare. Tiden stannade inte som jag innan trodde att den skulle göra utan er. Ni var inte odödliga, men våra minnen kan ingen ta ifrån mig.

Jag ska minnas er så länge jag lever och vill jag tro att ni sitter och löser korsord eller stickar eller att ni rensar blåbär tillsammans så gör ni det.

Och ibland kommer jag önska att någon kunde ta den här stora saknaden ifrån mig, även om det är den som kommer att göra er oförglömliga för mig. Sorgen och kärleken går hand i hand.

Men vad hjälper det en människa att kinderna blir våta...? /Jenny