Det måste ha blivit 7,3 på Richterskalan. Minst. Japp, jag - hela stora jag - har varit ute och joggat och om det inte kändes för er så kändes det i alla fall för mig.

Jenny shake.

Efter en meter hade jag ont i höften, efter två meter ont i knät, efter tre meter svettades jag floder, efter fyra meter hade jag redan träningsvärk, efter fem meter kände jag blodsmak i munnen, efter sex meter undrade jag vad 17 jag höll på med egentligen, efter sju meter höll jag på att kräkas och så vidare...

Innan jag ens kommit ut hade jag konstaterat att jag behövde låna Jons joggingjacka för min var för tajt. Men mest över amningsbysten.

Mitt snygga lila och svarta sportarmband från Sportarmbandet.se.

Nej, riktigt så illa var det kanske inte, men sååå otränad jag är. Fast jag orkade faktiskt jogga hela den tänkta turen som visade sig vara 1,55 km. Vad gör man inte för ett nytt sportarmband? Jag ville ju testa hur det fungerade, men först var jag tvungen att ha en app (givetvis!) för att hålla koll på joggingrundan. Det blev appen Runtastic.

Både app och sportarmband var riktigt smidiga. Det var lite svårt att hålla koll på telefonen när den satt på armen förstås, men hellre det än att ha den i fickan. Telefonen satt fast jättebra på armen i och med kardborrelåset, och det är inte alls svårt att navigera runt på mobilen genom plastskyddet. Ett jättekäckt mobiltillbehör som gjorde joggingturen roligare - kunde ju ta med mig Peter LeMarc.

En lagom lång joggingrunda för en lagom tjock kvinna i sina bästa år...

Jag kämpar på med att få bort mina kilon som jag drog på mig under graviditeten. Jag råkade ut för än det ena och än det andra när jag väntade barn och (givetvis...) blev det en ordentlig viktuppgång också. När jag blev med barn vägde jag 57 kg, och runt förlossningsdags vägde jag 81 kg. Jag gick alltså upp 24 kilo!

Just efter kejsarsnittet tyckte jag att kilona försvann fortare än vad de gjort på sistone. Att banta ska man inte ge sig på när man ammar, men jag har försökt tänka mer på vad jag stoppar i mig. Försökt hålla mig undan till exempel att äta godis och annat gott på vardagarna. Sedan har det blivit fler och snabbare promenader. Ingen träning i större utsträckning alltså, men så fort det blir läge vill jag ut och jogga igen.

Jag vill träna på egen hand och alla dessa dieter som cirkulerar är inte för mig. Jag tror på mer motion och äta mindre. Sömn är också bra och den biten hänger ju inte på mig just nu... ;) Men jag vägrar sluta dricka Coca-Cola!

Jag vägde in på 66,6 kilo imorse.

Fett: 29,4%, muskler: 41,9%, vatten: 49,1%. Ingen aning om vad det betyder...

Mitt BMI ligger på 25,1, precis på gränsen till övervikt.

Imorse stannade vågen på 66,6 kilo. Det är alltså 9,6 kilo kvar - så många kilo som en del går upp under en graviditet har jag kvar! Men om man ska se det positiva i det hela så har jag gått ned 14,4 kilo på fem månader. Sen sägs det visst att man ska låta det ta ett halvår för kroppen att komma tillbaka till ursprungsvikten efter en förlossning. Det kommer jag ju missa, men jag ska kämpa på ändå. 57 är målet och när jag kan komma igång med lite jogging igen kommer det att gå lättare hoppas jag.

Allt bara för att göra om detta när det någon gång blir dags för nästa bebis... Hihihi! /Jenny

Eftersom jag har astma, löper jag en något större risk än andra att drabbas av olika influensor. Däribland den illa beryktade svininfluensan, A(H1N1). Därför tyckte min astmasköterska att jag borde vaccinera mig. Det gjorde jag redan 2009, då svininfluensan härjade som värst. Då fick jag dubbla doser, men nu var det läge för en "top up" så här i flunsa-tider.

(Bild lånad från svtplay.se)

Det löste sig smidigt genom att jag fick en tid på vårdcentralen i Karlsborg, som jag svängde förbi på en rast. Ett litet stick i armen, som knappt kändes, och sedan var det klart! Detta var dock inte samma vaccin som 2009, Pandemrix, som sägs ha orsakat sömnproblem hos vissa, utan ett kombinerat vaccin mot "säsongsinfluensa" och en liten del mot svininfluensan. Skyddet varar 3-6 månader, så till hösten är det dags igen.

Inte är jag överförtjust i tanken på att behöva vaccinera sig, oavsett om preparatet är beprövat eller ej, fast alternativet lockar ju inte heller. Jag är glad att medcin finns och att min astma inte är så allvarlig. Hälsa går ju trots allt inte att mäta i pengar. /Jon

För en tid sedan skrev jag om mitt snarkproblem, och lovade återkomma med hur det går och ett omdöme om Nozovent, en  mjuk nässkena för att vidga näsborrarna och på så sätt minska snarkningarna. På apoteket rekommenderade farmaceuten storlek large, men jag tror att jag hellre borde haft medium.

Den var svår att sätta in (och ja, det såg verkligen ut som om jag hade en nosring - fast ganska tufft ändå, om ni frågar mig...), men ännu svårare att ta ut morgonen därpå. Det gjorde rentav ont, och det hände att jag vaknade mitt i natten av att näsan värkte och till och med blödde lite. 

I bruksanvisningen stod det att man kunde trimma kanterna med en sax. Det gjorde jag, men måste tagit för mycket för en sida åkte ständigt ned och skavde, så till slut ledsnade jag och slängde den. Förpackningen innehöll två stycken Nozovent, så jag gav den "otrimmade" nässkenan en chans. Tyvärr tyckte jag inte att den var bättre, så nu har jag varit utan antisnarkhjälpmedel ett tag.

Hjälpte Nozovent? Svårt att säga. Jenny får bli mitt facit, och hon menar att jag snarkade även med skenan insatt - men bara när jag var riktigt trött. Om jag snarkade mindre tack vare Nozovent får jag lämna osagt, nu har jag i alla fall prövat detta hjälpmedel.

På sistone har jag känt mig utvilad och om jag har snarkat har jag i alla fall inte väckt Jenny eller snarkat när hon varit uppe och ammat Ian. Jag känner mig piggare och gladare än på länge, ändå har jag inte gjort något särskilt för att förbättra min fysik eller något annat som jag kanske borde ta tag i. Vad detta beror på vet jag inte, men jag tänker inte skåda given häst i munnen (säger någon fortfarande så?) utan glädjer mig bara över att jag sover bättre och inte väcker mina nära och kära. /Jon

Hej, jag heter Jon och jag är en snarkare. Ja, det känns nästan som att ställa sig upp på ett AA-möte (inte för att jag någonsin varit på något!), men så är det. Jag har väl alltid snarkat i någon omfattning, åtminstone sedan Jenny och jag blev ihop. När man sover själv är det ju lite svårt att veta om man snarkar eller ej. Och jag är inte den som brukar filma mig själv sovande...

På sistone har dock mitt nattliga stockdragande blivit värre. Eller rättare sagt, sedan Ian föddes har Jenny av uppenbara skäl börjat sova ännu ytligare (fast hon är en djup person), så hon vaknar ännu lättare av mina snarkningar. Det verkar Ian också göra, så detta - plus att jag drömmer jätteknepiga saker och inte alls vaknar utvilad längre - har fått mig att dra ut i krig mot snarket.

Mitt nya vapen...

Första stidsåtgärden var att bulla upp med en extrakudde, ifall problemet skulle gå att lösa så lätt. Det gjorde det tyvärr inte, så nu tänker jag pröva Nozovent. Det kommer antagligen att se ut som om jag har piercat mig med en nosring, men skit samma. I mörkret kan ingen se dig, men de kan höra dig snarka... ;) Återkommer om detta funkar eller ej. Håll tummarna! /Jon, nykter snarkare

Vi har kanske inte skrivit så mycket om att vi faktiskt i allt ätande rör på oss en del också. Sedan Jon började semestern förra måndagen, den 4 juli, har vi joggat/gått 2,4 mil var i spåret. Vi har joggat nästan varannan dag alltså. Och då är inte Nalles rastning och annan motion inräknad.

Jon varvar jogging med att gå för att inte gå ut för hårt efter benbrottet, medan jag bara joggar. Vi har tagit två varv varje gång, och det står att ett varv är 2,4 km så det blir 4,8 km. Som det blev ikväll till exempel.

Jag tävlar mot mig själv och springer med mobilen i ena handen och husnyckeln i andra. Första gången vi var ut, den 4:e alltså, fick jag totaltiden 27.51.71 Och sedan dess har jag satt rekord varje gång.

Idag lyckades jag precis komma under 12 minuter på båda varven och stannade stoppuret på 23.55.25 Har alltså förbättrat tiden med nästan fyra minuter på bara en och en halv vecka! Och idag kändes det ändå hur segt som helst. För det är inte raka spåret precis, det finns en och annan backe som suger kraft ur benen. Undrar om det kan gå ännu lite fortare...? Jag blev jätteöverraskad när jag såg tiden.

Efter joggingen blir det raka vägen in i duschen för mig men Jon tränar lite extra på pilatesboll och på träningsmatta.

Allt för att kunna äta mer gott... Nej, nej, nej, allt för att vi är så hälsosamma människor förstås! /Jenny

Min kondition har gradvis minskat i takt med att vikten på vågen ökat. Känns det kanske igen? Jag vill förbättra flåset, utan att för den skull sikta på elitidrottsnivå, och bestämde mig därför för att damma av cykeln.

För frånsett att man får ont i rumpan, är det roligt att cykla! Dessutom pallar inte högerfoten för löpning riktigt ännu... Så imorse bar det av trampandes till jobbet i strålande solsken och frisk morgonluft. Det var härligt att ta sig fram utan någon annan kraft än min egen. 17,12 km senare och 801 kcal fattigare (enligt I FORM:s "Mät din runda") var jag framme. Skönt!

Men när arbetsdagen var slut, skulle man ju tillbaka också. Nu hade termometern stigit ett antal grader, och det var inte lika behagligt att trampa hem. Svettandes floder rullade jag, efter vad som kändes som en smärre evighet, åter in på uppfarten.

Där välkomnades jag av Jenny - med kameran såklart i högsta hugg - och en svansviftande lurvig liten filur. Skönt att vara hemma, och efter en dusch och Jennys goda rulltårta var jag så gott som återställd. Och imorgon gör jag om det! /Jon

Medans Jon bryter foten och snörvlar får jag istället tävla mot mig själv tills han är i bättre form och kan agera värdig motståndare. Min utmaning är tills dess att få ett bra konditionsvärde. Med hjälp av Coopertest som går ut på att springa så fort man orkar på 12 minuter och sedan räkna ut hur långt det var. Sedan räknas stäckan om till ett konditionsvärde och i en tabell kan man sedan se hur god formen beräknas vara. Lätt som en plätt - den teoretiska delen i alla fall.

Ikväll testade jag för första gången. Testet ska helst utföras på asfalt och utan backar, vilket är lite svårt här så det blev en del grusunderlag också. Lite ont om löparbanor i Fagersanna...

Jag klarade att löpa 2490 meter på 12 minuter och fick konditionsvärde 44, klarade mig precis. Då är min form bra. Jag kan ju tycka att det är lite orättvist att en tjugoårings form och min värderas i samma spann. Länge sedan jag var tjugo... 

Nu siktar jag förstås på att formen ska bli utmärkt. Behövs bara att det går några hundra meter fortare... Men det ska gå.

Belöningen för kvällens prestation: jordgubbar och grädde! /Jenny