Jon lämnade mig och Lin på BB och det kändes också lite skrämmande för min rörlighet var ju både begränsad och det ömmade här och var. Att lyfta bebisen i och ur baljan var ett jobbigt moment. Och väl tillbaka på rummet så började det märkas att det var ganska fullt upp för personalen. Det var så många olika människor som kom och gick att jag till slut slutade med att försöka hålla reda på dem. I det stora hela så mådde jag väl trots allt ganska bra och mycket av oron hade ju släppt i och med att det låg en söt liten docka i baljan bredvid mig.

Men min rumskamrat som återkommit till rummet med sin bebis mådde betydligt sämre. Jag mådde illa vid ett tillfälle efteråt men ändrat läge och våta, kalla dukar på min panna gjorde saken snabbt bättre. Grannen däremot började ganska snart att spy och så fortsatte det så fort hon rörde på sig. Stackars. Hennes partner var med henne och hjälpte till.

Personalen nämnde något om att jag skulle vänta till följande dag med att ställa mig upp men jag var så rastlös och att lyssna på kräkningar gjorde ju inget bättre. Vid tjugotiden står det i journalen "Pat mår bra. Hon promenerar omkring på salen. Hon vill åka hem imorgon". Stämmer bra det. Tror att det stått något liknande i alla barnens förlossningsjournaler... Hem!
Framåt halv elva kom nattpersonalen in på rummet för att kolla läget. De presenterade sig först för mig och sedan vidare till grannen och där uppstod en ansträngd situation ganska snart. Mannen var ju kvar och det var emot sjukhusets regler. Personalen sa att han behövde åka hem, mannen protesterade, kvinnan blev ledsen och sa att då skulle hon åka med honom. Jag överhörde ju inte hela diskussionen men delar av den var ju svår att missa.

Till slut gick personalen därifrån för att försöka hitta en lösning. Och lösningen blev att det var jag som fick flytta till en annan tvåsal som var tom. Vet inte hur det kom sig att de gjorde det valet men egna rum för oss båda alltså, från rum 20 till rum 24.

Jag hade ju brett ut mig lite och Jon hade ställt undan sakerna så jag skulle nå dem osv. Så det var lite konstigt att bli utrullad och mitt i natten organisera om. Fast i det stora hela var det ju mer positivt än negativt och eget rum var ju förstås skönt. Nu kunde jag och Lin titta på Junior-VM och se småkronorna slå USA.

Så mycket sömn blev det dock inte. Vid ett av blöjbytena kring midnatt började Lin att kräkas fostervatten med brunaktigt blod från att hon tagit en och annan klunk i samband med snittet. Och fastän det ändå är vanligt så är det väldigt skrämmande. Här kände jag att jag behövde ta hjälp av personal i fall det skulle bli farligt så jag ringde på klockan.

Lin kräktes mer och då var det en lättnad att ha kunnig personal i närheten. Vid tretiden på natten fick jag min andra Fragminspruta och den här gången hade jag mer känsel så nu var den där svidande känslan där som en obehaglig gammal bekantskap. Och det var oklart in i det sista om hur länge jag skulle behöva ta dessa sprutor i och med min förhöjda risk för blodproppar, men slutade på en gång per dag i en vecka.

Men efter klockan tre var Lin väldigt orolig, ville amma, ville inte amma, somnade, vaknade och upp och ner ur baljan... Det blev inte mycket sömn den natten. Och klockan tog sig sakta fram mot morgonen, då jag räknade med hemgång. På morgonen blev jag av med katetern men infarten skulle behöva sitta kvar tills att jag kissat ordentligt. Och det visade sig vara något som de var väldigt petiga med och höll på att bli något som skulle hålla mig kvar.

Men jag drack mer vatten än vad jag gjort på mycket länge och fyllde den där så kallade "Texas-hatten" till en acceptabel nivå. De ville ha närmare 3 dl på fyra timmar.

Men innan det var jag med Lin till barnläkaren som gav henne godkänt, Lin klarade hörselkontrollen, jag samtalade med en fysioterapeut och så även ett samtal om BB-vård i hemmet med mera efter att jag fått lämna BB. Under tiden lät jag Lin ligga vid fönstret en del, för oron för att behöva återvända för solning har funnits med hela vägen. Inte för att det gick att få så mycket sol i snöblasket... Det var precis på gränsen att jag hade behövt stanna med Isa när vi var där på efterbesöket och bara räknade med att få åka hem.

Oj, så långsamt det gick, men jag och Jon hade bestämt att han skulle komma med barnen till klockan 13, antingen för att bara ses eller för att komma hem, och den tiden stämde bra visade det sig. Det blev lyckligtvis det senare och ganska prick ett dygn efter att Lin plockats ut ur min mage bar det av hemåt.

Jag mötte upp med Jon och barnen utanför dörrarna till BB med Lin i baljan. Loe satt nyvaken i vagnen men Ian och Isa kikade nyfiket ner i baljan och häpnades över hur liten och söt deras minsta syskon var.

Det kändes väldigt märkligt att lämna sjukhuset, alla gånger har väl den där känslan att någon kommer stoppa oss funnits där, att någon skulle springa ikapp oss och undra vad vi höll på med som tog ett barn från sjukhuset.

Den här gången kändes det så bekant men slutskedets händelseförlopp gick ju så fort. Det är klart att det var jobbiga sista veckor och månader men jag har ju alltid gått över tiden - med över två veckor i minst två fall. Nu blev det för tidigt, allt gick ju trots allt som det ska vid ett planerat snitt och inte en enda värk, förvärkar och eftervärkar borträknade.
Men nu var det ju inte bara en bebis jag fick med mig hem utan även piller och sprutor för att sköta ett eftervårdsprogram. Tre gånger om dagen skulle piller intas för att sköta smärtlindringen och så en spruta per dag för att förhindra blodproppar. Sprutor som Jon givit mig tidigare och som han fick sköta även den här gången även om han är långt ifrån populär när jag får dem. Tur att det svidande fort går över i alla fall.

Det var både skönt och lite omtumlande att komma hem. Men så mycket lättare här ändå med allt, även om tre röjiga storasyskon har sina sidor. De första nätterna var Lin vaken mycket och då hade det ju varit lätt att sova ikapp på dagen med bara ett barn.

Men nu var det inte så och eftersom jag inte borde lyfta tyngre än bebisens vikt under de första fyra veckorna så hade vi försökt lösa det som så att Jon skulle stanna hemma från jobbet. Något som kanske inte hade varit nödvändigt vid en vaginal förlossning men så fick det bli den här gången.

På väldigt kort tid har vi blivit föräldrar till fyra barn och vi känner en otrolig tacksamhet för det. Och nu har vi en ny liten person att ta ansvar för, lära känna och hjälpa fram genom livet. Jon skrev i sitt inlägg på sociala medier till en bild på Lin: "Lilla Linfrö! Som jag längtat efter dig. Äntligen är du här. Välkommen till denna värld, den blev just lite mindre kall och hård." Och det stämmer så bra så. /Jenny

De två tidigare gångerna som jag rullats in till operation med bebis i magen har jag varit överburen, trött och med ett pågående värkarbete och inte alls lagt märke till så mycket av det som skett runtomkring. Nu var jag skrämmande medveten om all personal och deras respektive uppgifter och utrustning. I förlossningsjournalen står det att operationen påbörjas 12:46 för att avslutas 13:24. Men det kändes som att det tog så mycket längre tid...

Jag bedövades spinalt och hade ganska snart ingen känsel från bröstkorgen och neråt. Jag låg under all möjlig observation. Det var väldigt jobbigt att ligga där men så hördes det ett märkligt läte, nästan som ett koack från en groda - och sedan bebisskrik!

"Barnet ligger i huvudbjudning med föregående fosterdel i bäckengången och utskaffas med lätthet." Vilken lättnad! Men det kändes som en mindre jordbävning inuti mig när bebisen plockades ut. Sedan följde arbete med att sy ihop mig men nu låg ju intresset hos bebisen.

Är det en flicka? Hur är tillståndet? Barnmorskan som var med lämnade inte operationsrummet med bebisen utan stannade kvar i samma rum för den första undersökningen och Jon lämnade min sida och gick nyfiket dit. "Pappa navlar av." Och sedan får en "rosig och fin" flicka, för visst var det en tjej, komma till pappas famn iklädd mössa och omsvept av en varm filt.

Enligt journalen så verkar mitt fysiska tillstånd vara helt enligt deras förväntningar med stabil puls, normal blödning osv. Men känslorna var ju "all over the place". Tillbaka på BB-rummet väntade det andra paret som hade operationstid efter oss och jag tyckte ju att det skulle kännas väldigt konstigt att komma tillbaka till ett ännu oförlöst par. Jag hade överhört barnmorskan säga att de inte skulle ha tid förrän kvart i tre först, men nu blev det något tidigarelagt och det måste ju ha varit en oerhörd lättnad för dem.

Men på rummet var det väntan på att återfå känseln som var nästa mål för mig, för först då skulle firarfikan kunna serveras. Under tiden fick Jon en liten guidad tur runt på den nya BB-mottagningen, men nu skulle han ju hem och befria barnvakterna så snart som möjligt. Men det var väl här som vi började ana att personalen hade ganska fullt upp som det såg ut, och det var senare inget som de hymlade med. Runt tjugo inlagda.

Jag hade infarter i båda händerna, katetern kvar, blodtryck som mättes automatiskt varje kvart, så det var ju inte så roligt att ligga där och vänta. Infarter har ju alltid varit något som jag tyckt varit väldigt obehagligt men alla som jag nu haft på sistone kanske har gjort mig lite avtrubbad.

Men känseln återkom och den här gången smakade smörgåsarna som vi fick runt halv fem riktigt gott efter tiden av fastande. Och att till slut lita på mig själv tillräckligt för att få upp den lilla på bröstet var ju förstås överväldigande. Och så liten! Minst av de fyra och mindre än vad vi båda gissat på.

Fortsättning följer...