Jag och Isa gjorde en 2018-tårta i lera, och senare fick det även bli en riktig tårta! /Jon

Nyss nytt år, men här är vår bebisnedräkning snart slut. Inte långt kvar och det väcker många känslor. Fysiskt har jag aldrig uppskattat graviditeter. De har mest gjort mig nedstämd med alla dessa förändringar som de innebär som inte går att påverka, eller som andra inte är sena att påpeka...

Sömnlösheten har varit oerhört tärande den här gången, jag har gått upp en massa i vikt igen, ett förvrängt smaksinne som kommit och gått har stört mig massor under tiden, likaså det fruktansvärda illamåendet även om det inte alls är lika besvärande nu mot slutet som under de första månaderna även om det finns där nu med och under de senaste veckorna har jag svullnat också och nu är ben, fötter och händer inte så medgörliga och motoriken är helt klart påverkad. För att inte tala om den dåliga lungkapaciteten nu.

Jag är tacksam över att foglossningen som jag började känna av inte blev värre, men frustrerad över den dåliga sömnen som verkligen inte skapar något bra utgångsläge, för man får ju knappast sova mer med en bebis. Och sömnbristen har ju självklart haft en stor del i hur jag kunnat tackla sådant som jag ställts inför. Att vilja men inte orka är ett stort psykiskt hinder.
Under sista besöket på MVC låg hjärtljuden hos den här bebisen på 160 slag, men nu såg barnmorskan det mer som "normalt" för detta lilla liv. Men om de höga slagen betyder något för livet utanför går ju inte att säga förstås. Sf-måttet hade inte vuxit från 36 som det var gången innan, men eftersom den snart ska ut så verkade inte det göra något.
Av ren nyfikenhet passade jag på att fråga om barnmorskan kunde känna hur stor bebisen verkade vara. Hon vågade ju inte lämna någon kvalificerad gissning, men trodde inte att den skulle väga över fyra kilo. Jon har gissat på 4020 gram och jag tror att den lägger sig på mellan 3600-3700. Inte för att det spelar så stor roll. Kom bara ut frisk!
Och snart vet vi. Även om bebisarna har duggat ganska tätt här på sistone, Ian kommer ju inte ens att vara 5,5 år när han blir storebror för tredje gången, så känns det lite läskigt. Ett nytt liv med allt ansvar som det medföljer. En ny personlighet att lära känna. Det blir helt klart mycket nytt och förhoppningsvis så kommer vi att klara oss igenom även detta, för det är väl knappast någon hemlighet att bebistiden kan vara minst lika betungande som den är gullig.
Vi inbillar oss att det praktiska med bebissaker, kläder och annat är förberett, men hur vi och barnen kommer att reagera på denna förändring är ju omöjligt att sätta sig in i. Vi får ta det som det kommer och hoppas på det bästa och att jag snart är tillbaka i ett bättre skick så att barnen kan få den mamma som de förtjänar. /Jenny