Det känns inte som att det är många inlägg som jag tänkt publicera som passar sig efter det jag la ut igår. Alla har känts så malplacerade, som om det bara är att gå vidare och att alla bilder som cirkulerade i media under de senaste dygnen inte satte några spår. Men det har de gjort.
Ikväll tänkte vi ha fredagsmys och på samma gång som vi ska skatta oss lyckliga för det vi har så finns det fortfarande en hel del grubblerier om vad som sker i världen. Det värmer att se att så många gått samman för att lindra lidandet.
Jag är så tacksam för att jag får ha min fina familj hos mig, vi är inte rika och har inte en massa dyra saker, men vi har mer än många andra och framförallt så har vi varandra. Och med det vi kan hjälper vi andra. Det måste jag få känna glädje över, samtidigt som medkänslan för de som inte har det så finns där.
Den här gången hoppas jag att livets gång inte bara kommer att gå vidare. Jag hoppas att bilderna på den lille pojken, de desperata människorna vid spåret samt de andra bilderna som etsat sig fast på näthinnan gör skillnad för lång tid framöver.

Att helgen inleds med beskedet att kronprinsessan Victoria och prins Daniel väntar sitt andra barn kändes verkligen som en fin nyhet bland alla tråkigheter. Jag är ingen rojalist men att få bebisbesked är bland det bästa jag vet och det här var en välbehövlig nyhet när allt är som det är. Liv och död. Död och liv. /Jenny