jennyjon - vår vrå av världen - livet med fem barn

Alla inlägg den 7 juli 2014

Av Jenny och Jon Sjöberg - 7 juli 2014 17:00

Klockan är nu 23.41 och hinnblåsan är kraftigt buktande men vill inte gå sönder. Och för att jag ska få lite "hjälp på traven" tar barnmorskan hål på blåsan, amniotomi. Det stack till en del men någon vattenavgång märkte jag aldrig av under den här förlossningen heller och det står inget om det i papprena.


Efter att detta gjorts börjar det lugna sig med värkarna, och jag märker väl det lite också för det blir som ett stillestånd. Fortfarande smärtsamt men det händer ju inte nåt! Och att det skulle bli förlossning på den beräknade dagen började allt mer rinna ut i sanden (istället skulle det bli på vår barnmorskas bröllopsdag!). Jag minns inte riktigt om det var nu, men någon gång började barnmorskan att "krångla" med mig och ville att jag skulle ställa mig på knä i sängen och luta mig över den ställbara sängens "rygg" för att barnet skulle röra sig neråt. Jag som bara ville ligga där...


Jag tror att det var efter detta som skalpelektroden kom på plats på bebisens huvud, men när det var exakt minns jag inte. CTG körde ju hela tiden och höll koll och på så vis kunde Jon också se när värkarna var på gång. Flera gånger tänkte jag faktiskt be om ett snitt igen för att det här hemska skulle få ett slut. Och i och med avstanningen trodde jag nästan att det skulle bli aktuellt igen för jag har ju hört om tveksamheterna att ge snittade värkstimulerande. Det blev aldrig någon annan smärtlindring än lustgasen och den fungerade ju ändå inte att använda mot slutet.


Efteråt berättade vår barnmorska att hon hade varit ute och rådgjort med en läkare om vad som borde göras. Eftersom allt sett bra ut med bebisen hade de kommit överens om att avvakta. Och sen kom även den här läkaren in i rummet - och henne kände vi ju igen. Det var samma kvinna som vi besökte på antenalmottagningen för att höra om det var okej för oss att försöka bli med barn igen trots att det inte hade gått den rekommenderade tiden efter snitt.


I Ians förlossningspapper står det att man skulle vänta i 1,5 - 2 år. För oss blev det 13 månader. Då var det ett roligt besked att få att vi kunde "köra på" men nu när jag låg där med värkar och hade två personer - hon och Jon! - som var skyldiga till det här var det svårt att hitta glädjen... Jag hade ju gärna sagt ett och annat till dem och även till barnmorskan, och i bara farten till undersköterskan som också var delaktig, men jag tror att jag uppförde mig. Dock bajsade jag under förlossningen och det var ju ganska pinsamt i det hela, men inget som jag kunde rå för då det tryckte på så mycket när huvudet kom.


Efter ett uppehåll i händelseförloppet så tog det fart då jag kände att det började bli svårt att stå emot att krysta. 01.13 påbörjas krystvärkarna och jag var verkligen värdelös på dem i början. Jag skrek och böjde huvudet bakåt när jag krystade och det var inte alls särskilt effektivt, men sen fick jag lite bättre kläm på att hantera dem och böjde ner hakan, höll andan och tog i, men fick sällan till mer än två krystande per värk. Den här smärtan som jag upplevde under den här tiden var den värsta i hela mitt liv. Aldrig tidigare har jag haft så ont.


I salen fanns nu Jon, barnmorskan och undersköterskan. Läkaren hade också kommit in och alla stod där och guidade mig genom det hela. Jag ville bara att bebisen skulle ut så att de här fruktansvärda värkarna skulle upphöra. Och då säger barnmorskan och läkaren stopp. De vill inte att jag ska krysta mer! Först förstår jag inte alls vad det är frågan om, men inser någonstans i all smärta att det är för att jag inte ska spricka. Och tiden som gick där när saker och ting skulle sköta sig självt kändes som en evighet av lidande. Det tryckte på så mycket, och sved och brände, och Jon berättade att han efteråt sett paniken stiga i mina ögon. Tror jag det.


Fortsättning följer...

Av Jenny och Jon Sjöberg - 7 juli 2014 13:59


Vi packade in hela familjen i minibussen och tillbringade förmiddagen vid Vätterns strand i Hammarn, Brevik. Tyvärr var det aningen kyligt vatten, men den stora sjön har ju inte hunnit värmas upp än. Den som badade mest av oss var Nalle.


 


Jag, Ian och Isa höll mest till på stranden, men det gick bra att underhålla sig där också. Vi hade med ett set med strandleksaker till Ian, fast han tyckte nog ändå bäst om att kasta sand ut i vattnet.

Vi testade UV-tältet för första gången och det var större än jag trodde och fungerade bra för Isa att ligga och mysa i.

Nu sover resten av familjen och jag ska passa på att göra dem sällskap så jag får vila lite också. /Jenny


  

Ian · Isa · Nalle · Utflykter

Presentation


Välkommen till Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem härliga barn. Ian är född -12, Isa -14, Loe -16, Lin -18 och Sia -21.

Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 13 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

      

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< Juli 2014 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards