"Det var enkelt för båda, bara öppna en dörr" sjunger Peter Lundblad i Ta mig till havet. Men inte f*n var det vår ytterdörr som de öppnade, för då hade de fortfarande stått där och svurit och aldrig kommit till stranden och blivit kungliga!

Ikväll har jag stått och svurit. Över dörren som inte går att stänga utan att dra allt man har, så att det skallrar i väggar och fönster och skaver sönder färgen på dörr och karm. Över karmskruvar som inte får fäste utan bara roterar. Över minusgrader och blåst som gör att man både svettas och fryser på samma gång. Över klåparen till hantverkare som förstörde vår nya, fina dörr. Och över oss som var så dumma och anlitade honom...

Ju mer jag försökte rätta till vår bågnande dörrkarm, desto värre blev det. Till slut fick jag motvilligt ge upp, smälla igen dörren (det går lättare i ilska...) och packa undan alla verktyg som jag trodde skulle hjälpa mig. Bara att inse att man inte är någon snickare (heller) och att det antagligen kommer att bli dyrt att åtgärda. Men en dörr som inte går att stänga är ju ganska värdelös. /Jon

Det var visst inte en engångsföreteelse. :/ Kräktes imorse igen. Himla slöseri på frukost också... /Jenny