Först gick han bara när vi höll honom i båda händerna. Sedan släppte han taget om en och gick också när vi bara höll i ena handen. Utmed möbler har han dragit omkring på egen hand ett tag.

Men så igår märkte vi att han vågade släppa taget om både möbler och hand och ta några steg på egen hand. Gissa om det var nervöst när han helt plötsligt fick för sig att släppa och knalla iväg!

Gåendet har ju dröjt ett tag men nu sätter han sig på rumpan när han känner att balansen sviker och det känns tryggt, även om han säkert kommer att falla några gånger.

Så fort han fick kläm på krypandet gick det snart jättefort för honom att ta sig fram, och vi tror att det kommer att bli samma sak med hans gång. Snart springer han!

Notera också soffpotatisen... :)

I går kväll nattade vi Ian 19.15 och tolv timmar senare gjorde han morgon. TOLV TIMMAR!!! Så länge har han nog aldrig sovit i hela sitt liv. Det här kan ju inte bara bero på att vi slutat med morgonvällingen. Eller?

Han kanske är sjukare än vad vi fattar. Han är lite snorig och hostar någon gång, men annars inget. Vi tog febern på honom igår men det hade han ingen. Det är nog inte utan att man blir lite orolig när man kanske bara borde njuta. Är det så här vissa småbarnföräldrar har det - så glassigt med så lång oavbruten sömn?!?!

Imorse var jag vaken före honom och det händer ju inte ofta. Det var jätteskönt att få göra mig i ordning i lugn och ro.

På förmiddagen var vi på Familjecentralen. Regnigt och kyligt ute så det passade bra att gå dit så han fick leka av sig lite. Vi åt hemma och efter lunch somnade han igen. Då, så fort jag busat med Nalle i trädgården, smet jag ned i källaren för att sy.

Ians andra tröja är klar. Men det gick så mycket bättre igår hos Anna... Nu vill jag köpa fler tyger så jag kan variera lite mer. Det finns ju så många tyger med läckra mönster! /Jenny

När jag väntade Ian sydde jag några mössor för det var ett mycket roligt tidsfördriv. De syddes i flera olika storlekar och Jon och Ian var så söta när de hade på sig matchande.

Jon och Ian för länge sedan...

Men sedan kom det av sig med allt vad sömnad heter. När pysselrummet stod färdigt i källaren väcktes suget igen, men tiden fanns ju aldrig till. Och inte kunskapen heller för den delen.

Att få barn har däremot öppnat många nya bekantskapsdörrar och bakom en av dessa dörrar bor Anna och hennes familj.

Anna i sin syateljé.

Hennes ena dotter Jasmin är bara några månader äldre än Ian, och dessutom väntar de tillskott i januari. Tidigare i veckan följde jag med henne och köpte lite tyger och idag var jag hemma hos henne. Hon visade hur man syr en barntröja.

Jag försökte lyssna så uppmärksamt som jag bara kunde, tacksam för att hon ville hjälpa mig. Min hjärna kokade nästan ett par gånger, särskilt rörigt blev det när det kom till muddningen. Den biten känns inte alls så självklar, men jag får öva vidare så kanske det sitter så småningom.

Anna är självlärd och jag är jätteimponerad. Med hennes hjälp känns det som att jag fick ett litet försprång för att kunna sy själv. Och faktiskt att det redan idag blev en tröja färdig!

Tröjan som jag sytt till Ian!

Nu hade ju Anna betydligt större koll på sina maskiner än vad jag har. Vår overlock krånglar lite och jag har inte tvillingnålar på min vanliga maskin. Men det ska det investeras i nu för det skulle nog fungera även på min gamla maskin.

Hur som helst så var det jättekul att vara lite kreativ och skapa något. Givetvis gick det lättare när jag hade någon som visade och någon att fråga men jag får väl försöka lite på egen hand så får vi se hur det går. Viljan finns! /Jenny

Ty vi har bakat.

Från 20.15 igår kväll till 6.45 imorse. Tio och en halv timme alltså. Vi misstänker ju att han är sjuk, för det här hör ju inte till det vanliga precis. Men tänk så skönt om han äntligen börjar sova länge! Fast det här rör sig nog snarare om en engångsföreteelse. Men vi trötta föräldrar fick ju sova lite längre och tackar så mycket för det!

Tidigare har vi fått gå ett varv innan vi lämnar hemmet för att kolla så vi inte glömt spisen på. Nu får vi gå ett varv för att kolla så att Ian inte har vridit på spisen... Renoveringen av köket har vi inte tagit tag i än, men gissa om en ny spis - med barnspärr - står högt upp på köksönskelistan.

(Ps. Eltejpen sitter inte där för att spisen är trasig, utan för att den virriga småbarnsmamman för tusende gången satt på underugnen istället för den vanliga... Numer blir det alltid rätt.)

För att vara människor som inte är särskilt förtjusta i matlagning ser vi ändå en del matlagningsprogram. Halv åtta hos mig, Hell's kitchen och Masterchef från olika länder tillhör programmen som vi tittat eller tittar på då och då.

Flera av dem är bra men nu har jag hittat en given favorit: Junior MasterChef Australia. Det är en äldre säsong som går på trean just nu och än har det inte sänts så många avsnitt, men jag sitter och får tårar i ögonen. Ungarna är så otroligt duktiga och jag kan inte bli mer imponerad av deras kunskaper!

Även MasterChef Australia för vuxna tycker vi har en härlig ton och vi följde nyligen Adam ta hem titeln. Knappt några hårda ord de tävlande emellan alls under tävlandet. Humorfyllt är det också.

Omgången med en massa barn har börjat fint och det här kommer säkert också att fortsätta att vara en mycket varm serie. Det är klart att det är känsligare när det är yngre som är inblandade, och några barntårar har redan fallit men det har löst sig bra ändå.

Jag kommer att fortsätta att se och imponeras av mästerverken som så unga trollar fram och tillsammans med barns otroliga kreativitet och fantasi blir det så roligt! /Jenny

Skorstenen skulle provtryckas, en bygganmälan skulle skickas in, spiskassetten skulle köpas och monteras, sotarn skulle godkänna installationen och en sista bekräftelse på ändringen skulle skickas in till kommunen. (Och varenda steg kostade pengar!) Före målade vi spisen invändigt och när kassetten var på plats målade vi utvändigt. Många vändor för att få till denna lilla spis. Och för att dra ut på det lite extra fick vi vänta ett tag på att skyddsgallret skulle levereras. Nu är det på plats. Nästan i alla fall. Så när som på två små pluppar som fattades för att få gallret att sitta helt rakt, men sen ska denna historia vara slut. Elda har vi ju kunnat göra ändå och det har vi gjort en hel del också. Vi bor inte i det bäst isolerade huset precis och då värmer det gott med lite extra värme.