Natten mellan den 4 och 5 september i fjol sov vi vår första natt i huset. Tänk att det redan gått ett år! Jon uppmärksammade detta jubileum med tio röda rosor. Han mumlade något om att det också var för att jag stått ut med honom under detta år... Och plötsligt känns tio rosor från mataffärn lite fjuttigt. ;) /Jenny

... och förmiddagen regnade det lätt, så det blev en blöt rastning innan jag och Ian gick till Familjecentralen. Knökfullt med barnvagnar där! Så många bebisar har det nog aldrig varit. Det blev inte mycket sång för Ian den här gången heller. Sitta still är ju tydligen dööööden. Han roade sig med annat och roligast var att leka med sopborsten...

På hemvägen sken solen och på Baan Thai (ja, det blev hämtmat igen...) träffade jag på en av ledarna från kyrkan. En dag för tidigt kan man säga, för kyrkans öppna förskola drar igång imorgon och dit hade vi tänkt bege oss.

Under eftermiddagen var det en kille här för att kolla på vår spis och lämna offert på att sätta in en spiskassett. Jon bokade in detta möte igår, men Jon glömde bort att han skulle ju jobba över idag. Men det gick visst att lösa ändå och han kom hem och var med. Om det inte blir för dyrt lutar det åt den här insatsen från Keddy.

Vi väntar fortfarande på vår ytterdörr också. Jag var i kontakt med företaget i början på veckan och tyvärr står det första leveransdatumet fast. Men dörren hade lämnat målningsstationen och var på väg till monteringen. Men inte förrän nästa fredag ska den skeppas iväg från fabriken och då tar det ytterligare några dagar innan leveransen sker dörr till dörr med vår dörr så att säga...

Jon har förresten fått ut schema för de närmsta veckorna och det var nog tur att han fick ledigt i samband med att Ian fyller år. Det rör sig nämligen om en hel del extratimmar på jobbet för hans del, bland annat fem övningsdygn inom de tre närmsta veckorna. Det kan ju bli lite tufft för oss båda.

Ian har dessutom sovit dåligt de senaste nätterna och det har resulterat i färre sovtimmar för oss. Hoppas att det är något tillfälligt för dagen behöver inte börja före sju på morgonen... och inte mitt i natten heller för den delen. /Jenny

Jag öppnar ytterdörren. Två äldre kvinnor står på trappen.

Jag: Hej.
X: Hej.

Lite tystnad.

X: Vet du om att barn och ungdomar i Amerika har lätt att komma åt pornografi på nätet?

Förbluffad tystnad.

Jag: Öhhh... Nej.

Det var en öppningsreplik som jag aldrig kommer att få höra igen. /Jenny

När jag var uppe och gav Ian välling imorse någon gång runt kvart över fem stod det +1,2 grader på termometern. Så kallt! Och kanske hade det varit kallare, men Jon åker ju buss numer så han slapp hursomhelst skrapa rutor. Men ganska snart blev det varmt igen och nu är det riktigt skönt ute. Men på förmiddagspromenaden blev det både mössa och solglasögon på Ian, för det var ändå lite kyligt men solen sken starkt. Mössan hittade vi i Ullared. Glasögonen heter Frubi och är mycket smidiga i och med att de inte har bågar, utan ett band som man fäster bak på huvudet med kardborre. /Jenny

I lådan igår låg det ett stort paket och inuti det låg den en massa fler paket! I hemmets lugn har återigen varit snäll och tänkt på oss. :) Men eftersom dessa så fint inslagna presenter är tänkt till födelsedagar så får vi vänta lite med att öppna dem.

Den 21 september drar vi till Karlstad och ser på hockey. Det kommer ju att skita sig totalt med Ian som ska med. Men det får gå som det går, om det så blir att vi bara får se första periodens nedsläpp... Biljetter är i alla fall köpta och i souvenirshoppen ska vi göra en del inköp också hade vi tänkt. Hockeysäsongen drar snart igång ju! Och vargjakt på guld är den enda vargjakt vi tycker om.

Men att få tag i biljetter var inte det lättaste. Det verkar som om hela systemet för hockeybiljetter mer eller mindre havererade när alla biljetter släpptes samtidigt klockan tio i morse. Det dröjde jättelänge innan jag kunde komma in och nu blev det väl skitplatser, men in på arenan kommer vi i alla fall. /Jenny

 vs.

Färjestad BK - Leksands IF, Löfbergs Lila Arena, 21 september, klockan 16.00

På Gekås kostade den här boken, Femtio nyanser av honom, runt 90 kr och jag hade hört att den snabbt blivit väldigt populär. En chic lit-bok med inslag av lite erotik trodde jag att det var... Men det här var ju så mycket mer. Jon hade däremot hört någon recensera den och visste mer än jag om den men sa inget.

Men nu vet jag mest, för på bara några dagar har jag läst ut den här cirka 550 sidor långa boken. Jag tillhör nu en bland alla miljoner som läst den första delen i trilogin. Den här boken har enligt Amazon UK sålts i fler exemplar än hela Harry Potter-serien tillsammans, men i hela världen leder fortfarande J.K. Rowling över den här bokens författare, E. L. James. 

Det var verkligen svårt att sluta läsa. Men efter parets "normala" samlag övervägde jag starkt att sluta läsa och låtsas som att nu skulle de leva lyckliga i alla sina dagar. Hon, oskuld och allt, hade vid bara 21 års ålder träffat mannen i sitt liv - och vilken man sen!

Christian är snygg, rik, sexig, charmig, intelligent och skulle verkligen vara helt perfekt om det inte vore för att han går igång på BDSM, alltså bondage, dominans, sadism och masochism. Nu är det här en helt annan värld än den jag lever i med Jon för vi sysslar tydligen (till mesta del, hahah...) med vaniljsex i vårt förhållande har jag fått lära mig. Och många fler nya lärdomar blev det, och mycket sexläsning, för 27-åriga Christian Grey och 21-åriga Anastasia Steele är kåta en hel del...

Men det som pågick bortom allt knullande, för älskade gjorde de inte,  var det som gjorde att jag ville veta hur det skulle gå. Allt skulle ju kunna bli så perfekt om det inte vore för Christians baksida - och hans sammetsröda tortyrkammare. Ett tag vacklade jag i min tro och började nästan fundera om det här var okej, båda var ju (nästan...) med på det hela. Det skulle ju till och med finnas ett avtal som de båda skulle gå igenom och gå med på. Med stoppord och allt. Men ingen utav "relationerna" med de femton kvinnorna innan som han skrivit på avtal med hade hållit något längre.

Christian hade aldrig tidigare släppt någon så nära inpå livet som han gjorde, ibland motvilligt med Ana, och han säger sig vara helt förtrollad av henne och villig att ge henne det där mer som hon vill ha. Christian påminner till viss del om en superhjälte. Han är där när hon behöver honom, dyker upp när hon minst anar det, men det här grundar sig inte i välmening utan i ett enormt kontrollbehov. Ett kontrollfreak som finner njutning i att bestraffa.

Men så finns ju den där glimten av en man där som hon vill veta mer om, vill veta varför han blivit som han blivit - vill rädda honom. Ana får reda på att Christian försökt vara perfekt i en perfekt familj, att han själv när han var 15 blev sin mors väninnas undergivne och forsatte så att vara i sex år, och att något hemskt hänt i hans barndom innan han som fyraåring blev adopterad till sin nuvarande familj.

Anastasia och Christian träffas genom en slump, egentligen skulle det varit Anas rumskompis som skulle gjort en intervju för skoltidningen. Christian är en av skolans sponsorer och rumskompisen hade kämpat länge med att få till intervjun, men när tidpunkten väl är inne blir hon sjuk och den klumpiga och oförberedda Ana skickas och ramlar helt sonika in på Christians arbetsrum. Om det här innehär att Anastasia är fel eller rätt kvinna på fel eller rätt plats återstår att se. Det här är ju som sagt första boken i en trilogi, något som jag inte heller visste när jag började läsa.

Nu skulle jag ju kunna ta till mitt låtsasmoment och lura mig själv att nu är det slut, så här gick det för Christian och Ana. Acceptera. Men nu är jag den nyfikna typen, och förresten så anade jag att just den här boken skulle sluta som den gjorde - för jag bläddrade tidigt bland bokens sista sidor... För jag vill veta. Och just därför är bok nummer två i serien beställd. I nästa vecka ramlar Femtio nyanser av mörker ner i vår nymålade svarta brevlåda... Den var dock inte lika billig som i Ullared. /Jenny

Hoppas att de "granksar" chipsen mer noggrant än vad de korrekturläser texten...