Nalles veterinär vill ha semester - kan ni tänka! Just därför försökte vi - som vanligt -att ligga steget före och kontaktade henne imorse för att beställa hundmat, så jycken inte måste leva på enbart köttbullar och leverpastej...

När vi ändå hade veterinären på tråden passade vi på att fråga hur vi kan motionera honom nu. Och hon godkände simning igen! Med måtta till att börja med för att kolla hur han klarar det. Antibiotikakuren avslutas medan hon är ledig, men då håller vi tummarna för att hans besvär är borta. Hans hälta är knappt märkbar nu, tack och lov.

Nalles hundmat fanns hemma så vi for till Karlsborg och köpte den. Och när vi ändå var i Vätterns krokar passade vi på att försöka göra om gårdagen. Men idag var vädret inte alls på vår sida och stoppet vid Hammaren blev inte långvarigt.

När vi tittade ut över Vättern såg det riktigt fint ut men över oss samlades det ena tjocka molnet efter det andra och till slut gav vi upp. Det var få stunder som solens strålar sken igenom och större delen av tiden var min bikini den enda ljuspunkten på hela stranden... /Jon... öhh, jag menar Jenny förstås... ;)

Vi har haft äpplen liggande ett tag och nu började de se lite dystra ut - och här slängs inget! Istället... Dadadadadaddaaaaaaaa!

Den 29 april skickade vi in för att få grillbestick i en samlarkampanj som Kavli, Scan och Korvbrödsbagaren hade. Och idag fick vi våra bestick och de var mycket fina. Endast 29 kr för frakten!

Med posten kom också ett par rosa hipster trosor från BIGSAM och deras utdelning på facebook. Jättekul!

Sent igår kväll ville jag pröva fiskelyckan, så jag tog mig ut på bryggan vid Stationsbadet och kastade efter gädda. Det var en storslagen solnedgång, måsarna skränade i skymningen och myggen samlades ovanför mitt huvud.

Jag lovade ju att återkomma med mer testfakta kring myggmedlet NoSkito (ni kan läsa förra inlägget om NoSkito här), och denna kväll fick jag återigen prova det. Och ännu en gång försvann alla irriterande flygfän efter att jag smort in mig med myggmedelt. Tummen upp för NoSkito, alltså (och långfingret upp åt alla blodsugare)!

Fiskelyckan då? Jo, ett napp blev det, och eftersom jag hade ett stort gäddrag på, trodde jag givetvis att det var en gädda - storlek mindre - som hade huggit. Döm om min förvåning när det visade sig vara en abborre - storlek mindre - som drog för glatta livet... Den återfick sin frihet, och jag lommade tomhänt hem runt midnatt. Men vilken vacker kväll! Den lär jag inte glömma i första taget. /Jon

Idag för tre år sedan vändes min värld uppochned. Igen. Bara knappt fem månader efter att farfar - gammal, trött och med trasiga skor - traskat vidare, följde farmor efter honom i hans fotspår.

Efter att farfar dött blev ingenting sig likt igen. Farmor förlorade sin livskamrat sedan många, många år tillbaka. Det tog henne så fruktansvärt hårt och sorgen blev för stor för henne och hennes varma hjärta brast.

Men det var inte bara farmor som förlorade någon, det var det många av oss som gjorde. En älskad människa försvann och alldeles för kort därefter gick världen miste om ännu ett älskat människoliv. 

Man kan ju tycka att det kunde ha dröjt lite mer mellan bortgångarna av underbara människor i mitt liv. Men så blev det inte. Det här var en mycket tung period. Farmor och farfar skulle ju alltid finnas där för mig!

För tre år sedan var det fredag, vädret vackert och på farmors köksbord stod ett paket med makaroner - lunchen var planerad. Det är konstigt vad man minns. Jag minns att just den dagen skulle hon ha ätit makaroner.

Det blev inga makaroner tillagade. I en utav köksstolarna vid bordet satt farmor, men bara hennes själs förstelnade hus. Hon hade lämnat oss. Hennes kalla kropp satt där orörlig och väntade på att de som ville skulle ta farväl.

Men jag är säker på att hon redan var i farfars armar och tittade ner på oss, en ledsen skara, tillsammans med honom. Hon var vid hans sida, där hennes hem alltid varit. Vissa människor kan inte leva utan varandra. Jag vet det nu.

Jag hade knappt fått grepp om att farfar blivit fattad av dödens kratta och nu var också farmor borta. Ingenting skulle någonsin bli sig likt igen. Jag kämpar med att minnas så mycket som möjligt. För jag har så många underbara minnen som jag vill hålla hårt i.

Jag älskade er så mycket! Ni är med mig i allt jag gör, jag hade inte blivit den jag är utan er och jag tänker på er ofta. Och just i dag ännu lite mer. Ibland är tre år ingenting... /Jenny